S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Migration och socialdemokrati

1889 bildades det socialdemokratiska arbetarepartiet. Ett syfte med att bilda partiet var att förbättra vardagen för Sveriges löntagare genom att ersätta det ojämlika klassamhället mot ett bättre samhälle. Detta bör enligt mig vara socialdemokraternas huvudsyfte.

Huvudsyftet styr socialdemokraterna i alla politikområden. Självklart finns även andra viktiga målsättningar som ibland hamnar i konflikt med huvudsyftet. Exempelvis i miljö & klimatpolitiken, den internationella politiken eller i ämnet för blogginlägget; migrationspolitiken.

Hösten 2015 lade Socialdemokraterna om Sveriges migrationspolitik. Den blev betydligt mindre liberal och syftade till att färre människor skulle söka asyl, färre få permanent uppehållstillstånd och färre anhöriga komma till Sverige. Varför gjorde S denna förändring?

Svaret är i grunden enkelt, att ta emot fler människor än vad man lyckas integrera riskerar att försämra för människor som bor i Sverige.

Människor är människor och människor kostar inte. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, hur du ser ut eller vad du har för bakgrund. Däremot kostar arbetslöshet. Det drabbar den enskilde och det drabbar samhället, kanske främst människor med låg utbildning. Bostadsbrist drabbar folk, främst resurssvaga grupper. Personalbrist i välfärden drabbar dom flesta men främst de som behöver den mest.

En invandring med lyckad integration drabbar inte någon, tvärtom. En invandring med lyckad integration gynnar ett land på flera sätt. Men en invandring så stor att samhället misslyckas med integrationen drabbar folk, främst de svaga. Häri ligger den enkla orsaken till varför socialdemokraterna har lagt om migrationspolitiken och varför omläggningen är rätt.

Annonser

Vem bryr sig om skattenivån?

Nyligen sammanställde jag hur många svenskar som i år får mer pengar i plånboken. Det är många:

3,5 milj löntagare får sänkt fackavgift
1,5 milj pensionärer får sänkt skatt
1,3 milj personer får höjda barnbidrag
450 000 studenter får höjt studiemedel
400 000 elever på gymnasiet får höjt studiebidrag
300 000 pensionärer får höjt botadstillägg

För många är förändringarna betydande. En familj med två barn kommer få runt 600 kr mer i månaden eller 7000 kr per år. Liknande summor gäller för vissa pensionärer. Flera av dessa förändringar har fått kritik från höger. Sänk skatten istället för att höja barnbidraget säger dem.

Den främsta anledningen till varför skattesänkningar är dåliga är pga fördelningsprofilen. Många tror att jobbskatteavdragen, som Sverige har fem av, är en skattesänkning som ger ungefär lika mycket till alla som jobbar. Så är det inte. De som tjänar 15 000 kr i månaden får nästan hälften som de som tjänar 40 000, och de som tjänar 35 000 får mer än de som tjänar 25 000. Om något högerparti föreslog skattesänkningar som gav lika mycket till sjuksköterskor och poliser som till de rika skulle jag eventuellt vara positiv; men inget högerparti föreslår något sådant (då har jag inte nämnt de riktade skattesänkningarna enbart för de rika).

Utöver fördelningen finns en djupare fråga att ställa sig. Om en person får 200 kr mer i månaden, spelar det någon roll om det är genom ett barnbidrag eller sänkt skatt? Svaret är nej. För människans ekonomi eller livssituation spelar det ingen roll; 200kr är 200kr. Ingenting i dennes liv kommer ändras eller påverkas beroende på om det är en skattesänkning el barnbidrag.

Här kanske en högerperson invänder, ”för mig spelar det roll, jag vill inte få höjt bidrag. Jag vill ha sänkt skatt”. Eller kanske ”enligt min syn på äganderätten är det bättre med sänkt skatt”. Självklart finns det människor med olika subjektiva preferenser eller olika teorier. Men det är här vissa i högern går vilse när de sätter ideologi före människan.

Det finns saker som är viktiga och påverkar människors liv. Hur mycket pengar har människor att spendera vid slutet av månaden? Skulle de få bättre liv om deras disponibla inkomst ökade? Har de ekonomiskt utrymme ifall olyckan är framme? Svaret på de här frågorna spelar roll. Att familjer och pensionärer nu får flera hundra kronor mer varje månad spelar roll. Disponibel inkomst spelar roll. Huruvida det är genom barnbidrag eller sänkt skatt spelar inte roll.

Vänstern behöver påminnas om Marx

Såhär har stödet sett ut för den breda parlamentariska vänstern de senaste valen (S, V och Mp).

1994: 56.6
1998: 52.9
2002: 52.8
2006: 46.1
2010: 43.6
2014: 43.6

De tre senaste valen har stödet varit under 50%. Anledningen till att det 2014 räckte med ca 44% för att bilda regering är att de liberala partierna, L och C, inte velat ge det anti-liberala och rasistiska partiet SD inflytande. M svängde i januari 2017 och ser numera på SD som regeringsunderlag och är villiga att ge dem inflytande samt låta dem avgöra hur en regering ser ut.

Vad är orsakerna till vänsterns minskande stöd? Frågan är för stor för ett blogginlägg, men jag vill här lyfta fram en aspekt. Vänstern har glömt bort Marx.

Den enskilt viktigaste lärdomen Marx gav oss var inte hur världen borde se ut, den handlar om vad som driver historien framåt och om hur människor formas. Historiematerialism. Att vänstern glömt Marx syns främst på två sätt:

1) Arbetarklassens intressen är i stor utsträckning frånvarande i migrations och integrationspolitiken. Hur påverkas lågkvalificerad inhemsk arbetskraft av en liberal arbetskraftsinvandring? Hur påverkas de av en liberal asylinvandring? Hur påverkas arbetarklassen när arbetslösheten ökar till följ av svårigheten att etablera nya svenskar utan grundskole- eller gymnasiekompetens? Hur påverkas facken? Hur påverkas villkoren på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden?

Marx lärde oss att historien drivs av grupper som slåss för sina intressen. Inget politikområde är fritt från intressekonflikter, inte heller migrations och integrationspolitik. Den breda vänstern består av flera partier och är en bred rörelse, inom den bredden måste det finnas plats för de som tydligt värnar den inhemska arbetarklassens intressen även i migrations och integrationspolitiken. Annars kommer de som förlorar på vänsterns politik lämna vänstern och slåss för sina intressen genom andra rörelser. (Tips: LO-ekonom som skriver om migrationspolitik och fördelning)

2) ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara, som bestämmer deras medvetande” skrev Marx. På det stora hela formas inte människors värderingar och åsikter genom moralfilosofisk diskussion där bäst argument vinner. ”Intresset ljuger aldrig” sa Marx. Det är ingen slump att värdeord som frihet och rättvisa betyder olika saker beroende på var i samhället människor befinner sig, på det stora hela. Det är ingen slump att stödet för SD är större bland transportarbetare och byggnadsarbetare som påverkas av utländsk arbetskraft på ett annat sätt än många andra.

Här har stora delar av vänster drivit iväg mot idealism, det gäller såväl S som andra partier och opinionsbildare. Moraliska argument har ofta fått stå före intresseargument. Vi har glömt bort den historiematerialistiska läran om att grupper drivs av intressen, inte moral.

Den breda vänstern har goda chanser att växa, särskilt med tanke på moderaternas kraftiga högersväng. Men då krävs att vänstern påminner sig själva om vad som driver historien och hur människors värderingar formas. Då krävs att vi påminner oss om Marx och historiematerialismen.

Så känner du igen en nyliberal

Att vara nyliberal har blivit opopulärt. Men vem är egentligen nyliberal och hur känner man igen dem? Här kommer de två egenskaper som enligt min erfarenhet bäst kännetecknar nyliberaler.

1. Förnekande av målkonflikter. ”Att vara liberal är att vara kluven” sägs det, men har ni tänkt på hur sällan vissa liberaler är kluvna? Tvärtom är de säkra till att deras lösningar är bra för i princip allt och alla. Ta till exempel skattesänkningar, en rimlig liberal linje är att väga fördelar mot nackdelar. Nyliberaler ser dock inga nackdelar. Inte bara ignoreras ojämlikhetens negativa konsekvenser, nyliberaler förnekar gärna att sänkt skatt ger mindre intäkter överhuvudtaget. Ett annat område är miljö & klimat. Nyliberaler argumenterar sällan att klimatåtgärder står i konflikt med annat eller handlar om prioritering. När nyliberalen tar bort klimatåtgärder gör den det ”för att de inte är effektiva” eller ”för att jag vill göra andra klimatsmarta saker”. På så sätt kan nyliberalen skära ner med miljarder utan att det får någon konsekvens alls. Målkonflikter finns ej.

2. Staten är primär, människan sekundär. När liberalen pratar om demokrati, klassresor och människor pratar nyliberalen nästan alltid om staten och skatt. Om man lyssnar tillräckligt länge på en nyliberal kan man nästan glömma att politik är något för människor av människor.

”Att vara liberal är att vara kluven sägs det”. Tacksamt vore det det om fler av dagens liberaler faktiskt visade tecken på detta.

Tyvärr Centerpartiet, ni driver inte feminism

Vad krävs för att en politik ska vara feministisk? Enligt mig två saker, politiken ska 1) bygga på uppfattningen att världen inte är jämställd men bör vara det 2) prioritera åtgärder som gör världen jämställd.

Frågan om feminism kopplad till yrkesroll är inte enkel. Vad är en feministisk chef? En feministisk opinionsbildare? En feministisk politiker? Rimligtvis är en feministisk yrkesutövare någon vars yrkesroll präglas genom handling av ens feministiska övertygelser. Som feministisk politiker bör din politik präglas av feminism, annars blir du en feminist som jobbar som politiker. Inte en feministisk politiker.

Det finns i politiken de som kallar sig feminister men där feminismen inte präglar politiken. D.v.s. det finns feminister som är politiker utan att vara feministiska politiker. För att en politik eller politiker ska räknas som feministisk måste rimligen kriterium 2) från ovan eller liknande till. Ta Centerpartiet som exempel. Det är att parti som slår sig för bröstet för sin feminism. De pratar gärna jämställdhet och gör fina plakat. Men bedriver de en feministisk politik? Nej, inte vad jag kan se.

I all politik finns målkonflikter. Ta föräldraförsäkringen. Studier visar att försäkringen är ett effektivt verktyg för att skapa jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden. Men med alla reformer finns nackdelar. Idag har försäkringen tre ”pappamånader”, dessa vill C ta bort. De anser det värre att ”tvinga föräldrar att dela på dagarna” än att uppnå jämställdhet via individualisering. I målkonflikten mellan valfrihet (att kunna välja ojämställt uttag) och jämställdhet via individualisering väljer de valfrihet. Feministerna i L gör en annan bedömning. Tack vare dem utökades ”pappamånaderna” från två till tre.

Ett annat exempel är den nya jämställdhetsmyndigheten som startar 1 januari. C är emot. Myndigheten kommer få 80 miljoner kronor. Utredningen tillsattes av Liberalernas Maria Arnholm och hennes parti är positiv till myndigheten men har synpunkter på innehållet. Återigen tycker Centerpartiet att något annat är mer prioriterat, antigen ett principiellt motstånd eller bedömningen att 80 miljoner används bättre till annat.

Det finns fler exempel där C anser att annat är viktigare, exempel som bildar ett mönster. När jämställdhet hamnar i konflikt mot annat så vinner det andra. Den prioriteringen får förstås politiker och partier göra, men om man inte prioriterar jämställdhet är rimligtvis politiken inte feministisk.

Sanningen är att om C fick igenom sin politik är det fullt möjligt, och även sannolikt, att den ekonomiska fördelningen mellan könen i Sverige skulle bli ännu mer ojämställd. Ett parti med den prioriteringen, och som bekämpar feminister i L, kan rimligtvis inte vara feministiskt, eller?

 

 

 

Vilka demokratier i ‘väst’ är kvar om 30 år?

Nyligen träffade jag Anne-Marie Lindgren, 73år, för att skriva klart vårt bokkapitel. Under samtalet sa hon något som fastnade; att dagens etablerade höger är mer kapitalistisk än konservativ. Så var det inte när hon var i min ålder, då var högern nationalistisk och stod för de gamla värdena. Men polletten som trillade ner hos mig var insikten om att högern idag är mer kapitalistisk än liberal såväl som konservativ. Dagens höger är mer kapitalistisk än ideologisk.

Som filosof har försöken att förstå svenska liberaler varit en ständig källa till huvudvärk. Flera av mina favoritfilosofer verkar i den liberala traditionen. Nussbaum, Rawls, Mill, Dworkin. Det finns liberala filosofer som förespråkar en mer jämlik ekonomisk fördelning än vad jag gör. Dessa kan man som doktorand ägna många timmar åt, för att i nästa stund mötas av något klipp där Mattias Svensson påstår ”skatt är alltid stöld” (klipp finns för den som vill googla).

Varför får ”skatt är stöld” liberaler så stort utrymme i den svenska liberalismen? Varför är de så fokuserade på staten och skattenivån? Varför diskuterar de så lite frågor om rättvisa, jämställdhet, egenmakt och lika möjligheter? Varför har jag aldrig träffat en svensk liberal som är Rawlsian? För vissa liberaler försvinner människan från politiken, värderingarna kommer sekundärt. Skatt, stat och system kommer främst. Och skatt är alltid stöld. Dagens liberalism är mer kapitalistisk än ideologisk.

Hur blev det såhär? Kapitalismen är kanske den starkaste samhällsomdanande kraft som finns. Som osynliga vågor sköljer den över samhället. Varför blir jag som socialdemokrat bjuden på mingel och middagar av näringslivet? Varför ger Timbro ut böcker av Ayn Rand istället för Ralws, den viktigaste liberala filosofen de senaste 40 åren? Därför att det ligger i kapitalets intresse att bjuda mig på middag och att ge ut Ayn Rand istället för Rawls. Timbro är ingen liberal tankesmedja. Det är en kapitalistisk tankesmedja, finansierat av vinstintresset.

I Sverige har den råa kapitalismen historiskt haft begränsat genomslag, människor har genom demokratin begränsat dess påverkan. På senare tid gör den dock stora landvinningar, ta till exempel hur den får politiska partier att gå emot såväl ideologi och väljare i frågan om vinstuttag i välfärden. Det riktigt skrämmande är dock USA, Storbritannien m.fl. Den som tittar på dessa länder ser hur den råa kapitalismen dödar den liberala demokratin. I USA är det politiska systemet söndertrasat av olika ekonomiska intressen som genom lobbyism lamslår demokratin. Fördelningen av möjligheter är så orättvis, fördelningen av resurser så extrem, det politiska systemet så korrupt att landet nu har en ideologilös man med fascistiska tendenser som president. Och när folk frågar varför Brexit sker, är inte frågan egentligen varför det inte skulle ske?

När den råa kapitalismen får fäste trängs liberal rättvisa (lika möjligheter) tillbaka. Ojämlikheten skjuter i höjden. De som gynnas är företag, kapitalägare och de som tjänar allra mest. Den stora massan får det knappt bättre, vissa får det sämre, vilket vi ser i delar av västvärlden. Om människor som befinner sig i ett system inte gynnas av systemet, när orättvisan blir så uppenbar, hur länge kan systemet då överleva?

Om demokratin ska överleva måste dessa försvarare vakna. Liberaler måste förstå varför folk vänder liberal demokrati ryggen. Idag saknas den insikten och med tanke på att avsaknaden ligger i kapitalets intresse tror jag det kommer fortsätta vara så. Jag tror att vi kommer få se demokratierna avvecklas en och en för att om 30 år säga, vad hände egentligen?

 

Ni som är emot jämställd kvotering är del av problemet

Varför existerar orättvisor? Ett svar är för att vi tillåter det. Patriarkatet är ett exempel. Det är en orättvisa så stor att den är svår att ta in. Halva befolkningen behandlas annorlunda, sämre, och på ett sätt som ibland drabbar dem extremt illa. Patriarkatet dödar och skapar sår för livet. Ändå lever skiten kvar. Varför?

Det finns saker de flesta anser att man bör göra för att nå jämställdhet, exemplevis att prata om, belysa och bekämpa könsnormer. Män bör involveras mer. Gott så, men få tror på allvar att vi kan prata bort patriarkatet. Samtidigt finns åtgärder vi vet ger effekt för ökad jämställdhet. Exempelvis individualiserad föräldraförsäkring eller att tvinga fram ekonomisk jämställdhet på andra vis (rätt till heltid, jämställda styrelser mm). Dessa åtgärder är ett steg mot att bryta det system som är patriarkatet. Problemet är att vissa anser att dessa åtgärder är att gå för långt eller att de inskränker något annat, något viktigare.

Det är här valet står. Vad anser man vara viktigast? Att ta ett ytterligare steg mot att bryta patriarkatet genom politiska reformer och/eller lagstiftning eller är det fel eftersom att annat är viktigare? Världen är komplicerad. Jag har förståelse för att i kampen för jämställdhet kommer andra värden hamna i konflikt. Men jag är så förbannad trött på att det går så långsamt och att det anses okej att prioritera ‘frihet’, ‘äganderätt’ eller något annat över jämställdhet och kvinnors rättvisa. Ni som gör det valet, ni är en del av problemet.

 

Är det moraliskt fel att flyga?

För något år sedan deltog jag som doktorand i en internationell forskarkonferens med ett stort antal miljöetiker. En av filosoferna höll ett föredrag med tesen att enskilda individers konsumtion i princip inte kan påverka klimatutsläppen. Överhuvudtaget. Alltså inte det vanliga argumentet att individens påverkan är extremt liten, tesen är att individen inte påverkar utsläppen överhuvudtaget.

Resonemanget lyder följande. Om du har tänkt flyga men väljer att avstå, kommer flyget att ställas in? Med absolut störst sannolikhet nej. Rimligen kan dom flesta av oss välja att inte flyga hela våra liv utan att en enda flygning ställs in. Samma resonemang går att tillämpa på att sluta köpa kött hos en stor matbutik. Kommer butiken köpa in mindre kött pga att du slutar? Förmodligen inte.

Jag kom att tänka på detta resonemang när jag idag läste Isobel Hadley-Kamptz text om att välja bort flyget. Frågan kan ställas, bör människor sluta flyga? I sin text skriver Isobel ”Att flyga mindre är den enskilda handling som var och en kan göra som påverkar allra mest.”. Om det vore sant skulle jag hävda att de flesta resor, särskilt inrikesresor, skulle vara fel. Tåg eller videokonferens skulle funka i många fall. Men, jag tror i grunden filosofen jag hänvisade till har rätt, att flyga eller inte flyga gör förutom i extremfall ingen skillnad alls.

Innebär detta fritt fram att flyga? Jag tycker det är ett tecken på god karaktär att känna en motvilja inför att flyga. Om man vet att ett kollektivt beteende, dvs att gruppen människor som flyger orsakar skada, är det sympatiskt och berömvärt att inte vilja vara en del av det kollektivet. Dock är det, enligt mig uppfattning, inte ett uselt beteende att unna sig en flygresa då och då.

Kollektiva problem har inte individuella lösningar. Därför anser jag att den moraliska skyldigheten ligger i att verka för en förändring som gör skillnad, dvs verka för att minska utsläppen från flyget. Detta kan göras på många sätt, antingen kan man få igenom en policy på sin arbetsplats om att ta tåg istället för flyg (kan göra skillnad i antalet flyg om det är en tillräckligt stor arbetsplats), man kan skriva en text som Isobel gör vilket kanske påverkar tillräckligt många och man kan stödja föreningar eller partier som verkar för att minska utsläppen från flyg.

Kollektiva problem har inte individuella lösningar. Jag klandrar inte den som flyger, men jag tycker den som avstår är berömvärd. Däremot är den som bekämpar kollektiva lösningar (flygskatt exempelvis) klandervärd och fler borde verka för att så många kollektiva lösningar som möjligt tas så snabbt som möjligt.

Bör socialdemokrater vara mer ödmjuka?

”Sverige är ett av världens bästa samhällen att leva i”. Så började Kinberg Batra sin presskonferens innan hon avgick. Batra har rätt. Insikten om Sveriges framgång är en viktig anledning till varför jag är socialdemokrat.

Med tanke på att det svenska samhällssystemet är världens kanske mest socialdemokratiska blir jag nyfiken när högerpolitiker hyllar det svenska samhället. Särskilt med tanke på att de ägnat hela sina politiska karriärer åt att bekämpa socialdemokratin och ändra på vår samhällsmodell i Sverige. Få saker provocerar högern så mycket som när man påpekar hur socialdemokratiskt utformat svenska samhället är.

Låt oss titta på hur högern brukar invända i sak. 1) Jag har fel, att svenska samhället är bäst har inget med socialdemokrati att göra 2) Jag är arrogant, att såssar tar åt sig äran för delar av Sveriges framgång är ett tecken på attitydsproblem. Jag har tidigare debatterat 1) med en doktorandkollega här, låt oss titta på 2).

Amanda Sokolnicki på DN är den som kanske hårdast driver linjen om att S har attitydsproblem som försvårar blocköverskridande samarbete. Hon har rätt i att samarbete kräver någon form av respekt för den man ska samarbeta med, men i sak har jag svårt för hennes resonemang av flera skäl.

1) Om samarbete ska till är det rimligen lika ansvar hos alla parter. Liberaler verkar inte inse detta, deras hållning är att S ska acceptera ”alliansen” som konstruktion och uttala eventuellt stöd till en alliansregering. Om S hade samma attityd som högern skulle det innebära att alliansen måste förhandla med hela rödgröna sidan om de vill bilda regering, alltså måste V och MP vara med. Tror ni allianspartierna skulle tycka det var ett rimligt krav från S? förmodligen inte. S gick med på DÖ, då fick Sverige två stora block. Sedan rev högern själva upp DÖ, då försvann blocken. Nu finns 8 partier. Det är vad S har att gå utefter, iden om att S ska behandla alliansen som ett block men inte tvärtom är inte konsekvent.

2) Enligt min erfarenhet ställs större krav på S att vara vänliga mot L och C än tvärtom. Varför? Återigen, ansvaret är lika. En centerpartist skrev till mig att ”det är ni som vill samarbeta, inte vi, då får ni agera därefter.” Denna linje har jag väldigt svårt för, bakom ligger ett hot, om inte S är tillräckligt snälla så kan liberaler/alliansen gå till SD. Jag vägrar att hållas som gisslan mot hotet om att annars samarbetar vi med främlingsfientliga. Tänk er om S hade den hållningen, ”Lööf skriver att vi är deras motpol tillsammans med SD, om de ska ha den inställningen kan vi gå till SD istället för mot mitten”. Den hållningen skulle göra högern förskräckta, rimligen gäller samma dem själva.

Reflektioner kring en historisk vecka i svensk politik

Vad jag trodde skulle bli en mjukstart efter semestern blev istället en av mina mest intensiva veckor. Igår fick jag tid att varva ned och reflektera.

I politiken finns målkonflikter. Det hör till politikens kärna. Ofta består konflikterna mellan olika värden eller olika grupper i samhället. En del av politiken består i att förstå målkonflikter och utifrån en trygg ideologisk grund göra avvägda val.

Den här veckan har dominerats av en annan typ av konflikter. Mina politiska motståndare valde att ta en allvarlig händelse på en myndighet och göra politisk sabotage av den. Att avsätta en minister genom missförtroendevot är som Mikael Odenberg (M) säger ”att ta till det kraftfullaste parlamentariska vapen som finns” och ska inte göras om det inte finns ”mer exceptionella omständigheter som att ministern har överskridit sina befogenheter, åsidosatt konstitutionella regler eller på annat sätt gravt misskött sig”.

Det har inte Hultqvist gjort, vilket alliansen+SD vet eftersom de vill avsätta honom pga ”förlorat förtroende”. Uttalandet är märkligt eftersom de rimligtvis inte har förtroende för några S+MP ministrar, men att avsätta regeringens kanske mest populära minister kan anses ett smart drag om politik reduceras till ett spel. På samma sätt har alliansen+SD hotat med att avsätta ministrar i höst. De upprepade nyligen att de tänker avsätta den nya infrastrukturministern Thomas Eneroth om regeringen genomför sin politik. På något sätt lyckas de inta positionen att de inte vill stoppa regeringens förslag om flygskatt men efteråt om den blir införd avsätta en helt ny minister för att regeringen genomför sin politik.

Det är uppenbart att vad alliansen+SD gör är att med alla medel sabotera för regeringen och göra maximal skada. När som helst under de tre senaste åren har de tillsammans kunna ta makten. De har inte velat. C + L har även kunnat samarbeta med regeringen. De har inte velat. Istället är deras val politiskt sabotage i hopp om att sänka regeringens förtroende fram till valet (vad de gjorde hösten 2014 när de med SD fällde regeringens budget tänker jag inte ens gå in på).

Så. Åter till veckan som har varit och målkonflikter. Det finns ytterligare en dimension i att vara politiker. Vem jobbar man ytterst för? Partiets medlemmar, väljarna eller hela befolkningen? Det är inte alltid samma sak. När jag såg alliansens presskonferens och tog in deras besked var en av många tankar att sjunka till samma nivå. Om de vill ägna sig åt politiskt sabotage så kan vi göra samma sak. Men i slutändan är det viktigaste som politiker att kunna se sig själv i spegeln med insikten om att man gjorde det som låg i människors intresse, inte sitt eget.

Många analyser de senaste dagarna har hyllat Löfven för hans ”genidrag”. Det skojas friskt om att han återigen har fintat bort alliansen. Som jag ser det finns inget beslut som hade varit bättre för Sverige än det han tog. Extraval hade gjort landet handlingsförlamat under en period och en ny talmansrunda vet ingen helt säkert hur den slutar men kan leda till att ett högerextremt parti får inflytande. Att låta Hultqvist gå hade varit ansvarslöst. Alltså blev beslutet vad det blev. Huruvida det är ett genidrag får andra bedöma, min bedömning är snarare att det är ett ordentligt självmål från Anna Kinberg Batra som inte lyckas göra mycket rätt.

Med det sagt är jag stolt över min partiledare men framför allt min statsminister. Jag är övertygad om att alliansen+SD kommer fortsätta sabotera fram till valet. Imorgon börjar en ny vecka. Förhoppningsvis får jag ägna mig åt att göra mitt jobb, ta fram idéer för hur Sverige blir ett ännu bättre land att leva i.