S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Vem vann valet?

Strax innan valet lekte jag med tanken på hur bästa möjliga valresultat kunde se ut. Ungefär såhär tänkte jag:

S får 27% (högre än den högsta mätningen)
S är klart största parti
Rödgröna blir största block
SD under 20%

S fick 28,3%, S ökade marginalen som största parti, rödgröna blev störst och SD fick 17,5%. Det utfall jag hade som bästa möjliga överträffades.

När högertyckare och moderater försöker påstå att de har vunnit valet är detta värt att ha i åtanke. Man bör även ha i åtanke att valet knappt förändrade någonting. Ordningen på de tre största partierna är densamma och blockfördelningen densamma. Om högern vill ta makten med hjälp av SD är det fritt fram; det har det varit i fyra år. Först ville de inte och krävde DÖ, efter att de fällde DÖ ville C och L fortfarande inte eftersom ett rasistiskt anti-liberalt parti inte är något man vill ge makt.

Nu är vi där vi är. Samma sits som för fyra år sedan. Som för två år sedan och som för ett år sedan. Den som anser att samma valresultat borde ge ett radikalt annorlunda utfall till regeringen bör rimligtvis förklara för väljarna vad som har förändrats. Men det tror jag inte dem vill. I grunden har nämligen inte valresultatet förändrats särskilt. Det som har förändrats tycks vara högerns inställning till att ge SD makt.

Annonser

Samarbeta eller gå under

Den vanliga ordningen i en demokrati är att väljarna väljer vilka partier som ska sitta i riksdagen och hur många mandat de får. Därefter förhandlar partierna med varandra för att försöka få igenom sin politik. De senaste åren har varit annorlunda. I grunden är det förvånansvärt dumt och kommer skada progressiv politik.

I riksdagen sitter åtta partier som på olika sätt samarbetar eller förhandlar för att få inflytande för sina idéer. Ett av dessa partier är SD. Ett parti med fler kriminella i sin riksdagsgrupp än alla andra tillsammans. Partiledaren gick med i partiet 1995, när partiet var öppet rasistiskt och medlemmarna gick på nazistiska träffar. Enligt partiet är inte jag svensk och min släkt är ett hot. Av förståeliga skäl är inget parti förtjust i att samarbeta med dem. Då återstår sju partier.

Efter 2014 ville S förhandla med olika partier, men fick nej från C och L. Deras motstånd var så pass hårt att de istället drev igenom en konstruktion som innebar att S skulle få igenom sin politik utan att behöva förhandla med dem; dvs DÖ. Efter ca 9 månader avskaffade de DÖ och nu är vi tillbaka till normalläget.

Snart röstar väljarna igen och därefter får partierna börja förhandla. Om man inte vill förhandla med SD får man förhandla med andra. Därför har S pekat ut ett antal partier som de gärna förhandlar med. Några av dessa, C och L påstår sig inte vara intresserade, vilket är helt okej. Det finns andra partier att förhandla med, exempelvis SD. Men, även detta säger de nej till. Och häri ligger problemet.

C och L vill bilda regering med M och KD. En sådan regering kan klara av att regera genom att 1) Förhandla med S eller 2) Förhandla med SD. Men S kommer inte att stödja Kristersson som statsminister. Det vore lika absurt som att kräva av M att stödja Löfven som statsminister; alltså faller alternativ 1.

Då återstår att få stöd av SD. Men utan att förhandla med dem. Tydligen ska SD ägna kommande 4 år åt att välja mellan andras politik istället för att försöka få inflytande. Idén att SD, ett av riksdagens största partier, ska ägna nästa mandatperiod åt att välja mellan andras politik när de så uppenbart kan använda sin storlek till att tvinga fram inflytande är, milt uttryckt, naivt. De kommer, som de gång på gång upprepar, försöka agera för att få inflytande. (I teorin vore det möjligt för olika regeringar att anpassa sin politik i kraftig anti-liberal riktning, och tävla om att, få stöd av SD utan att ”förhandla” med dem. En sådan utveckling vore slutet för progressiv politik.)

Alltså; en M+C+L+KD regering kan inte bildas om de inte förhandlar med S eller SD. Så länge S och SD får nästan hälften av riksdagens mandat faller en sådan regering faller på ren matematik.

S vill därför bilda en bred regering av progressiva som har tillräckligt många mandat för att vara handlingskraftig. Tyvärr fortsätter C och L låtsas som att Sverige kan regeras nästa mandatperiod utan samarbete. De påstår sig ha ett ”regeringsalternativ” fastän enkel matematik visar att mandaten inte kommer räcka. De spelar fortfarande ”vi tänker inte samarbeta med S eller SD” spelet; ett spel som skadar Sverige och sätter SD i en tacksam position.

Så här kort inpå valet kommer antagligen spelet fortsätta. Efter valet står dock Sveriges framtid på spel. Om C och L då vägrar samarbeta med S kommer SD få inflytande och Sverige gå i en riktning få av oss vill se. Om progressiv politik ska ha en chans i Sverige så måste progressiva partier samarbeta.

 

 

Planerar alliansen att ge SD avgörande inflytande?

2015 var det val i Danmark. Fram till valet bestod regeringen av S och Radikale Venstre (socialliberaler). Valresultatet innebar att S gick fram, Venstre (deras M) backade kraftigt och Dansk Folkeparti (nationalkonservativt parti) ökade. Trots detta bildade M i Danmark regering ensamma. Hur? För att liberaler och nationalkonservativa gjorde gemensam sak.

Den regering höll inte länge. Venstre fick 19% och blev tredje största parti, att regera blev omöjligt. Efter ungefär ett år gjordes regeringen om och innehåller idag tre högerpartier som förhandlar med de nationalkonservativa, då händer bland annat sånt här.

Nu till Sverige. Ingen vet vad som kommer ske efter valet. Däremot finns några mer sannolika scenarion där C har en framträdande roll. Låt oss se över dessa och hur C hittills agerat.

Hösten 2014 förlorade alliansen valet. Trots detta ville Lööf använda sig av SD för att komma till makten, tills det att Björklund sa nej. Nyligen gick C ut med att de efter 40 år byter hållning i frågan om val av talman och därefter att de erbjuder SD viktiga poster i riksdagen. Enligt Mats Knutson för att kunna ge SD något i utbyte mot deras stöd. Det senare beskedet fick de backa om efter att S sa nej.

Idag påstår C att de ”inte kommer samarbeta eller förhandla med SD”. Det borde vara självklart. SD är riksdagens mest anti-liberala parti och avskyr C. Men, om alliansen förlorar valet, vad gör C då? Det är frågan som behöver svar, inte ”ska ni samarbeta med SD?”. Och här börjar C svaja.

Ibland påstår Lööf att om alliansen förlorar så ska de bilda regering med stöd av S. Den här linjen påminner om 2014 då Lööf sa ”Ni har tre alternativ. Regera på vår budget, utlysa nyval eller låta oss ta över”. Det innebär ett ultimatum till S. Antingen stödjer ni oss eller så använder vi SD. Om Lööf försöker detta hoppas jag L sätter stopp som sist. Enligt Björklund är det ”otänkbart för Liberalerna att sätta sig i en regering om de borgerliga partierna blir mindre än de rödgröna. – Då måste man ha stöd av SD i varenda fråga och det är klart att det inte kan ske utan motprestationer.”

Om L håller sitt ord så faller Lööfs linje om att bilda alliansregering även en vid förlust. Frågan blir, vad händer då? Här svajar det ännu mer för C. Moderaterna har läst på. De känner till det danska exemplet och makten lockar. SD är inte som Danske Folkeparti, SD är ideologiskt djupt anti-liberala på ett grövre vis och är med sina ständiga kopplingar till vit-makt rörelsen en helt annan typ av parti än Dansk Folkeparti. Men Kristersson är tydlig. Från dag 1 har han sagt att han vill bli statsminister med SDs stöd om så krävs. Frågan till C blir då; ”om Kristersson försöker bilda M-regering som är beroende av SD, kommer ni stödja den regeringen?”. Här vägrar Lööf svara.

Sammanfattningsvis:
1) Lööf menar att om alliansen förlorar valet, och samma situation uppstår som idag, så ska alliansen bilda regering med stöd av S. Men eftersom S inte komma stödja Kristersson om dagens situation fortsätter så måste C antingen samarbeta över blocken eller ge SD inflytande. Här vägrar Lööf välja.

2) Om M försöker bilda egen regering som är beroende av SD, kommer C stödja en sådan regering? Här vägrar Lööf svara.

Istället för att svara på frågor som ställs svarar C på frågor ingen ställer. Det faktum Viktor-Barth Kron konstaterade kvarstår, C måste välja om de föredrar samarbete med S eller ge inflytande åt SD.

Det är vi mot undergången

Det går snabbt nu. Det har gått snabbt ganska länge. Igår blev det klart att världens 8:e största ekonomi, och Europas 3:e största, Italien kommer bilda regering bestående av främlingsfientliga och högerpopulistiska politiker. Samtidigt har Trump under en tid vunnit i popularitet och är nu nästan lika omtyckt som när han blev vald. Den demokrati som byggdes upp efter ett andra världskrig, för att förhindra ett nytt världskrig eller en ny förintelse, försvagas nu i snabb takt. Tyvärr inser få allvaret.

Berättelserna om hur vi hamnade här är ganska etablerade. Bok efter bok skrivs och fastän det finns olikheter finns också en samsyn. Det är talande att de stora ekonomiska institutionerna som vänstern tidigare ansåg vara nyliberala spöken nu har vänt. IMF och The Economist betonar vikten av starkare välfärdsstater, mer progressiv beskattning, högre löner och starkare fackförbund. Inte för att detta i det korta gynnar företag, utan för att de har fattat. Om vi inte stärker löntagarnas makt, inflytande och livsvillkor slår människor tillslut bakåt. Då röstar de för någon som river ner hela systemet. Varför ska människor som inte gynnas av ett system bevara det?

När jag studerade filosofi berättade min lärare om ett fall där en bro någonstans i USA rasat. Två bilar körde genom den dimmiga natten fram till bron och när den främre bilen ser att vägen tar slut tvärbromsar personen, kliver ur bilen, går fram och ser att bron har rasat. Därefter vänder personen, sätter sig i bilen och kör rakt ut över kanten. Bilen bakom ringer ambulans och förklaringen i efterhand blir att personen som kört över kanten helt enkelt inte lyckats ta in vad som hade hänt. Personen klarade inte av att registrera att bron hade rasat.

Huruvida historien är sann eller inte vet jag inte. Bilen som kör över kanten är dock en bra beskrivning av svensk höger. Runt om i Europa har högern börjat ompröva delar av den ekonomiska politiken, i linje med vad ekonomerna insett. I Sverige är det tvärtom. Här går högern till val på den mest högerinriktade politiken på väldigt länge. Till skillnad från Reinfeldt som tog ett kliv in mot mitten har hela högern nu tagit ett rejält kliv till höger. Det ska bli dyrare att vara med i facket, de med lägst löner ska genom lagstiftning tjäna ännu mindre, lagen om anställningsskydd ska försvagas, marknadshyra ska införas vilket innebär kraftigt högre hyror för vissa grupper och skatterna ska sänkas kraftigt. För lite perspektiv. Liberalerna vill sänka inkomstskatten med 13(!) miljarder. Det skulle räcka till att höja pensionen med upp till nästan 2000 kr i månaden för över en miljon pensionärer. Vad vill då Liberalerna? De vill att dessa 13 miljarder ska ges till främst de som tjänar över 54 000 i månaden och därefter de som tjänar över 38 000 i månaden.

Ulf Kristersson och Annie Lööf har varit politiker sen de var barn. Det är det enda de gjort i hela sina liv. De fick lära sig att sänkta skatter, större skillnader och mer makt åt företag är rätt redan i ungdomsförbunden. Därefter har de ägnat hela sina liv åt vad de då lärde sig. De kommer inte ändra sig. De kör hellre utför kanten än att ta in verkligheten.

Ska vi förhindra att den liberala demokratin i Sverige förfaller kommer det vara upp till vänstern. Det är ingen uppgift fram till valet eller till nästa val. Det kommer vara vår enskilt viktigaste uppgift i decennier som kommer. Det är vi eller undergången.

Socialdemokraterna är inte till för mig

Jag är uppvuxen i ett hem med två akademiker i en villaförort med höginkomsttagare. Jag började studera direkt efter gymnasiet, i över 4 år nästan utan studieskulder, blev erbjuden jobb innan jag pluggat färdigt, flyttade till en bostadsrätt mina föräldrar köpte och har alltid i princip alltid legat topp 5% vad gäller inkomst för min ålder. Jag har aldrig upplevt arbetslöshet, osäkerhet på arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden.

Enligt mig ska inte socialdemokraterna vara ett parti för mig. Syftet bör inte vara att kämpa för sådana som mig. Syftet bör vara att kämpa för vanligt folk, mot eliten. De som har allra mest ska bidra till att majoriteten får det bättre. Syftet bör inte vara att kämpa för ett fåtal det är synd om, eller ett fåtal som har mest tur, syftet bör vara att ge majoriteten en bättre vardag. Högre löner, mer semester, bättre sjukvård när du behöver, bättre skola för dina barn och en bättre äldreomsorg för dina föräldrar. Metoden är att alla ska bidra. Ingen ska åka snålskjuts på bekostnad av vanligt folk, kan man jobba ska man jobba, samtidigt som de allra rikaste ska bidra mer, inte mindre.

Insikten om mina privilegier och hur jag ser på socialdemokraternas syfte är viktigt i mitt politiska engagemang. Jag använder inte partiet som ett forum för att få utlopp för moralfilosofiska visioner. Det är enkelt för mig att bli idealistisk, det har jag råd med. Men vill man av moraliska skäl kämpa för ett fåtal eller för att Sverige ska ta emot fler flyktingar än vad vi klarar av att integrera kan man rösta V, vill man av moraliska skäl rösta för klimatet kan man rösta på MP. Men jag tycker inte socialdemokraterna ska vara ett moralfilosofiskt parti. Jag tycker socialdemokraterna ska vara ett intresseparti för vanligt folk. Socialdemokraterna ska vara det bästa partiet för den breda massan, och då måste man bedriva den bästa politiken för den breda massan. Inte för de på botten, de på toppen, för andra länders medborgare eller för klimatet. För vanligt folk.

Idag är partiet bättre på detta än för några år sedan, men vi behöver bli bättre. S behöver öka i förtroende hos vanligt folk. Jag tror för många är osäkra på om vi värnar deras intressen eller någon annans, eller något annats. S har en enorm potential, men då borde partiet lyssna mindre på privilegierade människor och deras moraliska påbud och mer på den breda massan av vanligt folk som vill få en lite bättre vardag. S behöver bli ännu bättre på att fokusera på de vi är till för.

Migration och socialdemokrati

1889 bildades det socialdemokratiska arbetarepartiet. Ett syfte med att bilda partiet var att förbättra vardagen för Sveriges löntagare genom att ersätta det ojämlika klassamhället mot ett bättre samhälle. Detta bör enligt mig vara socialdemokraternas huvudsyfte.

Huvudsyftet styr socialdemokraterna i alla politikområden. Självklart finns även andra viktiga målsättningar som ibland hamnar i konflikt med huvudsyftet. Exempelvis i miljö & klimatpolitiken, den internationella politiken eller i ämnet för blogginlägget; migrationspolitiken.

Hösten 2015 lade Socialdemokraterna om Sveriges migrationspolitik. Den blev betydligt mindre liberal och syftade till att färre människor skulle söka asyl, färre få permanent uppehållstillstånd och färre anhöriga komma till Sverige. Varför gjorde S denna förändring?

Svaret är i grunden enkelt, att ta emot fler människor än vad man lyckas integrera riskerar att försämra för människor som bor i Sverige.

Människor är människor och människor kostar inte. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, hur du ser ut eller vad du har för bakgrund. Däremot kostar arbetslöshet. Det drabbar den enskilde och det drabbar samhället, kanske främst människor med låg utbildning. Bostadsbrist drabbar folk, främst resurssvaga grupper. Personalbrist i välfärden drabbar dom flesta men främst de som behöver den mest.

En invandring med lyckad integration drabbar inte någon, tvärtom. En invandring med lyckad integration gynnar ett land på flera sätt. Men en invandring så stor att samhället misslyckas med integrationen drabbar folk, främst de svaga. Häri ligger den enkla orsaken till varför socialdemokraterna har lagt om migrationspolitiken och varför omläggningen är rätt.

Vem bryr sig om skattenivån?

Nyligen sammanställde jag hur många svenskar som i år får mer pengar i plånboken. Det är många:

3,5 milj löntagare får sänkt fackavgift
1,5 milj pensionärer får sänkt skatt
1,3 milj personer får höjda barnbidrag
450 000 studenter får höjt studiemedel
400 000 elever på gymnasiet får höjt studiebidrag
300 000 pensionärer får höjt botadstillägg

För många är förändringarna betydande. En familj med två barn kommer få runt 600 kr mer i månaden eller 7000 kr per år. Liknande summor gäller för vissa pensionärer. Flera av dessa förändringar har fått kritik från höger. Sänk skatten istället för att höja barnbidraget säger dem.

Den främsta anledningen till varför skattesänkningar är dåliga är pga fördelningsprofilen. Många tror att jobbskatteavdragen, som Sverige har fem av, är en skattesänkning som ger ungefär lika mycket till alla som jobbar. Så är det inte. De som tjänar 15 000 kr i månaden får nästan hälften som de som tjänar 40 000, och de som tjänar 35 000 får mer än de som tjänar 25 000. Om något högerparti föreslog skattesänkningar som gav lika mycket till sjuksköterskor och poliser som till de rika skulle jag eventuellt vara positiv; men inget högerparti föreslår något sådant (då har jag inte nämnt de riktade skattesänkningarna enbart för de rika).

Utöver fördelningen finns en djupare fråga att ställa sig. Om en person får 200 kr mer i månaden, spelar det någon roll om det är genom ett barnbidrag eller sänkt skatt? Svaret är nej. För människans ekonomi eller livssituation spelar det ingen roll; 200kr är 200kr. Ingenting i dennes liv kommer ändras eller påverkas beroende på om det är en skattesänkning el barnbidrag.

Här kanske en högerperson invänder, ”för mig spelar det roll, jag vill inte få höjt bidrag. Jag vill ha sänkt skatt”. Eller kanske ”enligt min syn på äganderätten är det bättre med sänkt skatt”. Självklart finns det människor med olika subjektiva preferenser eller olika teorier. Men det är här vissa i högern går vilse när de sätter ideologi före människan.

Det finns saker som är viktiga och påverkar människors liv. Hur mycket pengar har människor att spendera vid slutet av månaden? Skulle de få bättre liv om deras disponibla inkomst ökade? Har de ekonomiskt utrymme ifall olyckan är framme? Svaret på de här frågorna spelar roll. Att familjer och pensionärer nu får flera hundra kronor mer varje månad spelar roll. Disponibel inkomst spelar roll. Huruvida det är genom barnbidrag eller sänkt skatt spelar inte roll.

Vänstern behöver påminnas om Marx

Såhär har stödet sett ut för den breda parlamentariska vänstern de senaste valen (S, V och Mp).

1994: 56.6
1998: 52.9
2002: 52.8
2006: 46.1
2010: 43.6
2014: 43.6

De tre senaste valen har stödet varit under 50%. Anledningen till att det 2014 räckte med ca 44% för att bilda regering är att de liberala partierna, L och C, inte velat ge det anti-liberala och rasistiska partiet SD inflytande. M svängde i januari 2017 och ser numera på SD som regeringsunderlag och är villiga att ge dem inflytande samt låta dem avgöra hur en regering ser ut.

Vad är orsakerna till vänsterns minskande stöd? Frågan är för stor för ett blogginlägg, men jag vill här lyfta fram en aspekt. Vänstern har glömt bort Marx.

Den enskilt viktigaste lärdomen Marx gav oss var inte hur världen borde se ut, den handlar om vad som driver historien framåt och om hur människor formas. Historiematerialism. Att vänstern glömt Marx syns främst på två sätt:

1) Arbetarklassens intressen är i stor utsträckning frånvarande i migrations och integrationspolitiken. Hur påverkas lågkvalificerad inhemsk arbetskraft av en liberal arbetskraftsinvandring? Hur påverkas de av en liberal asylinvandring? Hur påverkas arbetarklassen när arbetslösheten ökar till följ av svårigheten att etablera nya svenskar utan grundskole- eller gymnasiekompetens? Hur påverkas facken? Hur påverkas villkoren på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden?

Marx lärde oss att historien drivs av grupper som slåss för sina intressen. Inget politikområde är fritt från intressekonflikter, inte heller migrations och integrationspolitik. Den breda vänstern består av flera partier och är en bred rörelse, inom den bredden måste det finnas plats för de som tydligt värnar den inhemska arbetarklassens intressen även i migrations och integrationspolitiken. Annars kommer de som förlorar på vänsterns politik lämna vänstern och slåss för sina intressen genom andra rörelser. (Tips: LO-ekonom som skriver om migrationspolitik och fördelning)

2) ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara, som bestämmer deras medvetande” skrev Marx. På det stora hela formas inte människors värderingar och åsikter genom moralfilosofisk diskussion där bäst argument vinner. ”Intresset ljuger aldrig” sa Marx. Det är ingen slump att värdeord som frihet och rättvisa betyder olika saker beroende på var i samhället människor befinner sig, på det stora hela. Det är ingen slump att stödet för SD är större bland transportarbetare och byggnadsarbetare som påverkas av utländsk arbetskraft på ett annat sätt än många andra.

Här har stora delar av vänster drivit iväg mot idealism, det gäller såväl S som andra partier och opinionsbildare. Moraliska argument har ofta fått stå före intresseargument. Vi har glömt bort den historiematerialistiska läran om att grupper drivs av intressen, inte moral.

Den breda vänstern har goda chanser att växa, särskilt med tanke på moderaternas kraftiga högersväng. Men då krävs att vänstern påminner sig själva om vad som driver historien och hur människors värderingar formas. Då krävs att vi påminner oss om Marx och historiematerialismen.

Så känner du igen en nyliberal

Att vara nyliberal har blivit opopulärt. Men vem är egentligen nyliberal och hur känner man igen dem? Här kommer de två egenskaper som enligt min erfarenhet bäst kännetecknar nyliberaler.

1. Förnekande av målkonflikter. ”Att vara liberal är att vara kluven” sägs det, men har ni tänkt på hur sällan vissa liberaler är kluvna? Tvärtom är de säkra till att deras lösningar är bra för i princip allt och alla. Ta till exempel skattesänkningar, en rimlig liberal linje är att väga fördelar mot nackdelar. Nyliberaler ser dock inga nackdelar. Inte bara ignoreras ojämlikhetens negativa konsekvenser, nyliberaler förnekar gärna att sänkt skatt ger mindre intäkter överhuvudtaget. Ett annat område är miljö & klimat. Nyliberaler argumenterar sällan att klimatåtgärder står i konflikt med annat eller handlar om prioritering. När nyliberalen tar bort klimatåtgärder gör den det ”för att de inte är effektiva” eller ”för att jag vill göra andra klimatsmarta saker”. På så sätt kan nyliberalen skära ner med miljarder utan att det får någon konsekvens alls. Målkonflikter finns ej.

2. Staten är primär, människan sekundär. När liberalen pratar om demokrati, klassresor och människor pratar nyliberalen nästan alltid om staten och skatt. Om man lyssnar tillräckligt länge på en nyliberal kan man nästan glömma att politik är något för människor av människor.

”Att vara liberal är att vara kluven sägs det”. Tacksamt vore det det om fler av dagens liberaler faktiskt visade tecken på detta.

Tyvärr Centerpartiet, ni driver inte feminism

Vad krävs för att en politik ska vara feministisk? Enligt mig två saker, politiken ska 1) bygga på uppfattningen att världen inte är jämställd men bör vara det 2) prioritera åtgärder som gör världen jämställd.

Frågan om feminism kopplad till yrkesroll är inte enkel. Vad är en feministisk chef? En feministisk opinionsbildare? En feministisk politiker? Rimligtvis är en feministisk yrkesutövare någon vars yrkesroll präglas genom handling av ens feministiska övertygelser. Som feministisk politiker bör din politik präglas av feminism, annars blir du en feminist som jobbar som politiker. Inte en feministisk politiker.

Det finns i politiken de som kallar sig feminister men där feminismen inte präglar politiken. D.v.s. det finns feminister som är politiker utan att vara feministiska politiker. För att en politik eller politiker ska räknas som feministisk måste rimligen kriterium 2) från ovan eller liknande till. Ta Centerpartiet som exempel. Det är att parti som slår sig för bröstet för sin feminism. De pratar gärna jämställdhet och gör fina plakat. Men bedriver de en feministisk politik? Nej, inte vad jag kan se.

I all politik finns målkonflikter. Ta föräldraförsäkringen. Studier visar att försäkringen är ett effektivt verktyg för att skapa jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden. Men med alla reformer finns nackdelar. Idag har försäkringen tre ”pappamånader”, dessa vill C ta bort. De anser det värre att ”tvinga föräldrar att dela på dagarna” än att uppnå jämställdhet via individualisering. I målkonflikten mellan valfrihet (att kunna välja ojämställt uttag) och jämställdhet via individualisering väljer de valfrihet. Feministerna i L gör en annan bedömning. Tack vare dem utökades ”pappamånaderna” från två till tre.

Ett annat exempel är den nya jämställdhetsmyndigheten som startar 1 januari. C är emot. Myndigheten kommer få 80 miljoner kronor. Utredningen tillsattes av Liberalernas Maria Arnholm och hennes parti är positiv till myndigheten men har synpunkter på innehållet. Återigen tycker Centerpartiet att något annat är mer prioriterat, antigen ett principiellt motstånd eller bedömningen att 80 miljoner används bättre till annat.

Det finns fler exempel där C anser att annat är viktigare, exempel som bildar ett mönster. När jämställdhet hamnar i konflikt mot annat så vinner det andra. Den prioriteringen får förstås politiker och partier göra, men om man inte prioriterar jämställdhet är rimligtvis politiken inte feministisk.

Sanningen är att om C fick igenom sin politik är det fullt möjligt, och även sannolikt, att den ekonomiska fördelningen mellan könen i Sverige skulle bli ännu mer ojämställd. Ett parti med den prioriteringen, och som bekämpar feminister i L, kan rimligtvis inte vara feministiskt, eller?