Möten med medborgare och ”den nya vägen” för socialdemokrati

   I detta inlägg tänker jag dela med mig av mina erfarenheter från valrörelsen och skissa på ett första utkast till min vision för en ny socialdemokrati. Under våren och i synnerhet hösten knackade jag dörr nästan varje dag. Jag har samtalat med över 400 människor vid deras hem. Det måste sägas att Sverige är fyllt av kloka och empatiska människor. Pensionärer som vill ha en bättre förskola & skola, förstagångsväljare som vill ha en bättre äldrevård, människor som överlag identifierar samhällsproblem de inte direkt drabbas av själva men som är deras prioritering i val. Jag träffade även en minoritet som hade det kortsiktiga egenintresset främst; ”Vad har ni tänkt göra för mig?” var frågan de ville ha svar på. Lyckligtvis är dessa människor få, val avgörs inte i Sverige och kommer inte avgöras av kortsiktig egoism.

   Det som gjorde starkast intryck på mig var dock varken väljarnas empati eller egoism, det var den brist på personlig välfärd jag kunde möta. Jag minns speciellt ett samtal med en äldre man som till en början var förbannad över att det kommunala fastighetsbolaget skulle höja hyran. Tonen var ilsken och och jag kunde inte annat än att känna sympati. Snart ändrades dock tonläget och mannen berättade om sin hälsa som blivit allt sämre med tiden, om att han hade ont i kroppen, om hur han nu var tvungen att flytta men inte trodde han skulle klara av det. Mot slutet var ilskan borta, kvar fanns bara smärtan, sorgen och hopplösheten. När hans röst till slut bröts och tårarna började rinna avslutade han med en kram.

   Det samtalet var ett av flera liknande som hade gemensamt att jag möttes av brist på vad jag kommer att kalla personlig välfärd. Det starka intryck de lämnade i mig var insikten i om hur irrelevanta ideologier kan vara. Jag kan bara föreställa mig hur absurt situationen vore om jag skulle säga till någon av dessa människor något i stil med ”Visste du att din frihet skulle öka om vi sänkte skatten?” eller ”Låt oss diskutera ägandet i ekonomin och välfärdens driftformer”. Måhända skulle olika svar på alla dessa frågor indirekt påverka personens situation, men problemet är att dessa frågor ibland ses som primära; inte sekundära. I min mening borde de vara sekundära och få sina svar genom det primära som är människans personliga välfärd.

Jag kommer att framöver i bloggen försöka precisera och fylla detta begrepp men min förhoppning är att det lyckas lägga fokus på individens betydelse (personliga) samtidigt som det betonar kollektivets betydelse och ansvar (välfärd). Det lyckas även fånga upp välfärdens externa mätbara indikatorer samtidigt som det gör de inre mentala indikatorerna viktiga.

Jag har en längre tid funderat kring de stora ideologier som dominerar västerländsk politik idag och kanske främst på socialdemokratin. Jag har skrivit ett tidigare längre inlägg om socialdemokratins ideologi så det ska jag ej göra här, men det är för mig uppenbart att trots dess goda egenskaper står den inför en rad utmaningar. Dessa utmaningar är inte nya för engagerade inom den breda vänstern. Inte sällan hörs krav på att vi behöver en ny berättelse, en ny vision eller nya analysverktyg för att förstå de sociala mekanismer som driver samhällsutveckling när industrisamhällets klasser försvagas och kompletteras av annat.

Jag har en ide om att det nya i vänsterns berättelse är att sätta människan i fokus. Inte ideologi, inte system utan människan. Givet detta fokus blir ledorden personlig välfärd förståeligt. Jag väljer att kalla denna vision ”den nya vägen”.

Annonser