S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Month: januari, 2015

Vad får en tänkare att bli ”ganska liberal”?

En KTH-kollega till mig har skrivit ett blogginlägg där han resonerar om att tro på människan är vad som kan få en att bli liberal. Jag tänkte bemöta resonemangen i hans blogginlägg som ni kan läsa här: http://jesperahlin.com/2015/01/17/jag-tror-pa-manniskan/

Jesper beskriver sig som ”ganska liberal” och menar att då vill man ha ””ingen eller en liten stat”. I min mening är Birgitta Ohlsson ganska liberal, en person som inte vill ha någon stat är anarkist eller libertarian men låt gå. Tanken är att tron på människan är avgörande för liberaler. Människan sägs vara en förnuftsvarelse med enorm förmåga, hon kan och vet själv bäst i frågor som rör henne. Att vilja använda demokrati och politik för att fatta beslut sägs bygga på låg tilltro till människan.

Det är uppenbart att människor har förnuft och att människan kan åstadkomma fantastiska saker. I den bemärkelsen tror jag lika mycket på människan som många liberaler. Det är lika uppenbart att människan har icke-förnuftsbaserade drivkrafter, begär och känslor. Vilka drivkrafter en människa har och vilka som är starkast kan vi diskutera och forska om men det är inget som kommer ändra politisk övertygelse.

Synen på rättigheter är inte heller det som skiljer oss åt, jag tror på starka mänskliga rättigheter. Inte heller synen på marknadsekonomi, den särskiljer möjligtvis en kommunist men inte den breda vänster som accepterar att marknadsekonomi skapar tillväxt. Vi kan ha olika syn på hur en reglering eller skattehöjning påverkar ekonomin men det inte vad som gör oss höger eller vänster.

I grunden är inte det som gör oss höger eller vänster synen på frågor av mer empirisk natur. Jag och Jesper kan skilja oss i vad vi tror om människans drivkrafter, marknaden och skattehöjningar. Men även om vi hade samma syn på dessa hade han förmodligen fortfarande vart ‘ganska liberal’ och jag vänster. Varför?

Där vi skiljer oss åt är i vilket samhälle vi ser som det mest önskvärda. Anta två samhällen, ena där tunga droger är lagliga och där människor hamnar i skadligt missbruk, den andra där drogerna är olagliga och ingen skadas. Jag kommer då tycka att den senare världen är mer önskvärt trots det förbjud det innebär för alla, en libertarian (eller väldigt liberal) kommer anse att förbjudet är värre än det onda som är att fler blir tunga missbrukare. Samma resonemang gäller det mesta staten gör, jag kommer vara för lagar, regler och skatter som möjliggör en värld som gynnar människors välmående. Det kommer inte en ”ganska liberal” person att vara. Den personen kommer beklaga att människor tar tunga droger, lider av fattigdom och annat ont, personen kanske till och med kommer anordna informationskampanjer och skänka pengar till välgörenhetsorganisationer som ska bekämpa dessa dåliga saker. Men den kommer inte vilja använda politik och demokrati för detta.

Detta är vad som gör en person ”ganska liberal” eller libertarian. En motvilja att vilja använda politik och demokratins verktyg. Det är nämligen värre än allt annat.

Annonser

Decemberöverenskommelsen innebär sannolikt 8 år med rödgrön politik

Inför och efter valet i september var Socialdemokraterna tydliga med att vilja bryta upp nuvarande blockpolitik. Ambitionen var god, både för Sveriges bästa men även från ett partistrategiskt perspektiv. När Decemberöverenskommelsen presenterades var den första reaktionen från många socialdemokrater och rödgröna sympatisörer lättnad men även en viss skepsis. Innebar detta att Alliansen inte kunde brytas upp? När dammet lagt sig blev de rödgrönas reaktioner mer positiva i takt med att borgare och särskilt moderaters upprördhet nådde höga höjder. Tidigare partiledare Ulf Adelsohn beskrev stämningen bland många partikollegor med kommentaren ”alla är bedrövade”.

Det finns dock viktiga skäl till varför rödgröna sympatisörer bör glädjas som inte har uppmärksammats. Överenskommelsen innehåller två avgörande punkter.

  1. En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget. Om det finns en risk för att förslaget skulle falla avstår övriga partier som står bakom överenskommelsen från att delta i omröstningen.
  2. Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.

Punkt 1 innebär att Sverige efter valet 2018 sannolikt kommer få en alliansregering eller en S+MP regering. Så länge alliansen håller ihop kommer inga mittenregeringar av karaktär S+MP+FP att bildas.

Historiskt har Alliansen haft väldigt svårt att bli större än de rödgröna. Mellan valen 2006 och 2010 lyckades alliansen vara större än de rödgröna i ungefär 4 av 48 månader. Mellan 2010 och 2014 lyckades de vara större i ungefär 16 av 48 månader. Totalt har alliansen sedan valet 2006 fram till idag lyckats vara större än de rödgröna i ca 20 av 99 månader. Viktigt att komma ihåg är att under dessa 20 månader har socialdemokraterna genomgått en historisk genomklappning i valrörelsen 2010 och därefter lidit av interna oroligheter, partiledarbyten och stundtals öppet kaos. Lägg till att moderaterna haft ett historiskt framgångsrikt lag med Reinfeldt och Borg i toppen.

Punkt 2 i överenskommelsen innebär ingen koalition i riksdagen med hjälp av SD kan bryta ut enskildheter ur regeringens budget. Då SD sedan de kom ni riksdagen har röstat för moderaterna i 70% av fallen och S i 10% borde detta vara en större lättnad för de rödgröna.

Alternativet fanns för de mindre partierna i alliansen att försöka ingå i en regering och försäkra en politik mer från mitten. Istället valde de ett minimalt inflytande fram till 2018 och att satsa allt på valvinst kommande val. Om regeringen nu lyckas genomföra det politiska program som under en stor majoritet av senaste åtta år fått större stöd av väljarna än alliansens politik borde en valvinst 2018 vara sannolik. Inte bara säkrar överenskommelsen en rödgrön politik fram till 2018; kanske var det bästa sättet att försäkra sig om dess fortsättning fram till 2022.

Folkpartiet – byt partiledare eller politik

Liberalismen bygger på en av historiens mest samhällsomdanande idéer, den om alla människors lika värde och rätt till frihet. Som ideologi växte sig liberalismen stark genom att bekämpa existerande maktordningar, oavsett om det gällde kungens makt över folket eller kvinnors underordnade maktposition.

När liberalen och filosofen John Stuart Mill 1869 publicerade det feministiska verket ”The Subjection of Women” mottogs texten som en grov kränkning av rådande normer. I dag är det ett av många lysande exempel på liberaler som identifierade kvinnors underordnade maktposition och föreslog radikala förändringar.

Beskrivningen av liberalism som en progressiv samhällskraft är ofrånkomlig ur ett historiskt perspektiv. Men den verkar i dag främmande för den liberalism vi är bekanta med i Sverige och som främst företräds av Folkpartiet. Hur leder Folkpartiet i dag striden för kvinnors frigörande från existerande maktordning? Det finns exempel på utmanande liberaler inom folkpartiet – Birgitta Ohlsson är ihärdig i att fokusera på rådande maktordning som drabbar kvinnor och Linda Nordlund likaså.

Men ord måste bli handling.

För att förstå Folkpartiets politik kan vi se hur deras tid som regeringsparti i åtta år påverkade kvinnor. Riksdagens utredningstjänst har tittat på skillnader i nettoårsinkomst och konstaterar att lönegapet mellan könen ökat från knappt 45 000 kronor till 63 000 kronor per år under alliansens tid vid makten.

Det innebär att män har drygt 5 000 kronor mer att röra sig med varje månad. Av de cirka 40 000 personer som utförsäkrades när Folkpartiet satt i regering var 70 procent kvinnor och i dag lever nästan en tredjedel av de ensamstående mammorna i relativ fattigdom. Detta i jämförelse med en av tio för tio år sedan.

Det är förståeligt att liberaler vill minska statens storlek och sänka skatten, men det måste försvaras genom att på andra sätt kämpa för att öka kvinnors makt och frihet. I dag syns inget av detta i politiken Folkpartiet röstar för i riksdagen.

Vårdnadsbidraget, som enligt Birgitta Ohlsson drivs av bakåtsträvande krafter och är en kvinnofälla, har accepterats och röstats fram av partiet sedan år 2006. Den kanske enskilt viktigaste reform för att bryta kvinnors underordning på arbetsmarknaden är att öka antalet pappamånader i föräldraförsäkringen.

Efter valet i september ansåg Ohlsson att i ”enskilda frågor där vi tycker lika (Folkpartiet och Socialdemokraterna), som exempelvis en tredje pappamånad, så röstar vi så klart för det”. Trots det blev resultatet att Folkpartiet i december röstade för en budget utan flera pappamånader men med fortsatt vårdnadsbidrag.

När Folkpartiet försöker försvara sin politik, när människor undrar om liberal feminism och kampen för kvinnors frihet blir svaret ökad jämställdhetsbonus. En reform med extremt låg ambitionsnivå som enligt Folkpartiets kvinnoförbund ”inte gett någon effekt alls”.

För Folkpartiet har regeringssamarbetet inneburit eftergifter. Eftergifter som har gått ut över kampen för kvinnors frihet till förmån för sänkta skatter. Till viss del går de att förstå, men det går inte längre att förstå Folkpartiet.

Skattenivån är inte den enda frihetsrelation liberaler bryr sig om. Ofriheter finns inte enbart i relation till staten, de finns i alla delar av livet inklusive familjen vilket liberaler historiskt tydligt betonat.

Det är dags för liberaler i Folkpartiet att damma av sina ideologiska rötter och börja ifrågasätta alla maktstrukturer som begränsar människors frihet. Det är dags för Folkpartiet att byta partiledare eller byta politik.