S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Månad: juli, 2015

Strukturell rasism, det absurda i att förneka den och de progressivas kamp

Någonting obehagligt händer just nu i delar av den svenska högern. Som tur är har vissa inom högern, liberalerna, börjat säga ifrån. Även viktiga samhällsaktörer såsom Sveriges Advokatsamfund har tydligt markerat mot den populistiska och mörka svängning vissa av högerns ledarskribenter gjort.

Jag har valt att sluta läsa ledare från Di och SvD, dock dyker vissa absurditeter upp i mina sociala medier. När Adam Tensta valde att lämna TV4 studion valde Per Gudmunsson på Svd att tolka Adams aktion som ett PR-trick och avslutar med att ”föreställningen om strukturell rasism är farlig”. Jag trodde först jag läste fel, ”föreställningen”? Menar han på riktigt att strukturell rasism inte existerar? Ja, det gör han. Och han är inte ensam.

Året är 2015 och nästan alla i Sverige har tillgång till internet, Gudmonsson får betalt för att ha det. Låt oss se vad man kan hitta om man tar sig några få minuter åt att googla strukturell rasism. Den första länken, wikipedia sidan, innehåller följande definition: ”Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet avses… regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt”. Redan här blir det tämligen uppenbart att strukturell rasism existerar.

Det nästa jag hittade i mitt googlesökande var en statlig utredning på 600 sidor om strukturell rasism. Det första som står i slutsatsen är följande: ”strukturell rasism på grund av etnisk tillhörighet eller religion kan drabba personer med utländsk bakgrund på alla sju redovisade samhällsområden och i flera (o)lika situationer.” Förutom all akademisk forskning, som den som fortsätter googla snabbt hittar, finns många enklare företeelser som inte går att blunda för. Exempelvis det faktum att personer med svenskklingande namn får 50% fler kallelser till anställningsintervju jämfört med personer med arabiskt klingande namn.

Hur kan Gudmundsson och andra inom högern missat allt detta (som tar 10 minuter genom google att hitta)? Jag har ingen aning. Kanske är han och andra experter, kanske vet de något som all forskning helt enkelt missat? Det verkar väldigt osannolikt. De argument Gudmundsson ger för varför strukturell rasism ej existerar är att ”Sverige är fantastiskt”, att andra länder har mer rasism och att i Sverige finns ombudsmän som bekämpar rasism.

Det är oförklarligt för mig hur människor som får betalt för att syssla med politik på heltid kan skriva saker som Gudmundsson. Det viktiga är dock inte att det finns de inom högern som spårat ur, det viktiga är att samhället säger ifrån när försök görs att förminska och förneka rasism. Jag ser fram emot att tillsammans med vänstersympatisörer och liberaler säga ifrån och ta kampen mot de obehagliga delar av höger som tar form.

Annonser

Det osympatiska i att vara politiskt höger

När jag valde att engagera mig i politiken hade jag påbörjat mina filosofistudier. Jag hade läst delar av Aristoteles, Rawls och Nozick och börjat forma min uppfattning av ett rättvist samhälle. Min uppfattning låg närmast socialdemokratin, lika och goda möjligheter för alla oavsett backgrund, så jag gick med i SSU och S-Studenter.

Jag minns särskilt ett samtal med en klok vän och dåvarande ombudsman för SSU Östergötland om socialdemokrati och politik, hen sa ”Politik handlar till stor del om intressen, det finns arbetsgivare och arbetstagare, låginkomstagare och höginkomstagare. Jag är socialdemokrat för att jag vet vilka intressen jag vill värna”. I den stunden, osäker på Marxs historiematerialism, reagerade jag negativt. För mig var politik någonting större och finare än klassintresse och att välja vilka som ska värnas. Politik handlade om att hitta de rätta principerna, inte handlade det om att välja sida bland olika intressen?

Idag tänker jag delvis annorlunda av flera skäl. Jag ser allvarliga brister i Rawls teori, jag är osäker på om det är möjligt att bygga en teori om rättvisa utifrån rationalitet eller en teori om förnuftet, snarare tycks en teori om det goda livet vara viktigare, och jag har lärt mig att politik är en sak i filosofiböckerna och en annan i verkligheten. Politik i verkligheten påverkar människor av kött och blod och beslut påverkar olika grupper på olika sätt.

Hur bör en då ställa sig till de olika intressen som finns? Förhållandet är komplicerat men en sak ter sig svår att förneka. Givet att politik påverkar människors liv och de intressen som finns, finns det då inte skäl att ta sin utgångspunkt för de svagas sida? Är det inte så att de svagas intresse bör, som utgångspunkt, väga lite tyngre än intresset hos de starka?

Att värna de svaga kan ha (minst) två rimliga funktioner; 1) Om man i en konflikt gällande en sakfråga hamnar på sidan som representerar de starkas intressen bör en gå igenom frågan igen för att försäkra sig om att argumenten för att gå emot de svagas ståndpunkt är starka. 2) Om en systematiskt genom att luta sig mot en ideologi hamnar på samma sida politiskt som samhällets starka grupper är detta ett argument mot ideologin. Självklart är 2) bara ett av väldigt många argument för och emot vissa ideologier, men det är ett argument jag tycker högern behöver bemöta oftare.

Jag är medveten om att många inom högern ägnar sig åt 1) och vissa gör det bra. Punkt 2) hör jag dock sällan resonemang kring. Det finns de som anser att 2) inte väger tungt, de borde bättre förklara varför, men framförallt tror jag att det inom högern finns många som anser att deras ideologi är den bästa även för samhällets svaga grupper. De tänker att t,ex, låginkomsttagare får det bättre med deras politik och vissa av dem har utvecklade teoretiska resonemang om varför. Dock kvarstår frågan, hur kommer det sig att låginkomsttagare har röstat och röstar mer vänster än höger? Hur lyckas vänstern gång på gång lura samhällets svaga grupper om att västern värnar om dem istället för högern?

Det är ohållbart att tänka sig att ett fåtal tänkare inom högern vet bättre än majoriteten av samhällets svaga grupper vad som är bäst för dem. Så länge högern främst får sitt stöd från starka grupper och intressen, på bekostnad av stödet från svagare grupper, verkar det något osympatiskt att vara höger.