S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Month: april, 2016

Därför har jag aldrig varit för mångkultur

Kan man vara socialdemokrat och emot det mångkulturella samhället? Kan man vara socialdemokrat och för det mångkulturella samhället undrar jag.

Jag har aldrig varit för det mångkulturella samhället och anledningen är enkel. Det finns kulturer jag ogillar inte vill se i Sverige eller någon annanstans. Exempelvis våldtäktskulturen, machokulturen och alkoholkulturen. Min socialdemokratiska kamp är en kamp för att frigöra människor från ekonomiska men även sociala strukturer som är destruktiva för individer. Min kamp är en kamp som handlar om att förändra kulturen till det bättre. Min kamp handlar om att stå upp för värderingar som mänskliga rättigheter och jämställdhet oavsett var de tar sig uttryck.

Nu kanske någon invänder att jag har missförstått vad det mångkulturella samhället innebär. Det innebär inte att vi ska tillåta våldtäktskulturen; det handlar om att vi ska tillåta persik mat, indisk dans och buddistisk högtid att firas.

Redan här sker dock en inskränkning av det mångkulturella samhället, vissa kulturer och dess uttryck kan vi tillåta men andra inte.

Min favoritfilosof Martha Nussbaum argumenterar för det interkulturella samhället istället för det mångkulturella samhället. Det interkulturella samhället förespråkar en kritisk dialog mellan kulturer, en uppmaning till alla att ifrågasätta sina kulturer och vilja förändra dem i ljuset av lärdomar från andra. Det interkulturella samhället ser skeptiskt på utvecklingen där olika kulturer segregerar och sluter sig inom ett och samma samhälle. Vi måste kunna kritisera alla kulturer oavsett vilka vi själva är en del av eller inte.

I grunden tror jag att nästan alla svenskar är för det interkulturella samhället istället för det mångkulturella, vi vill inte acceptera patriarkala normer oavsett i vilka kultur som de normerna tar sig uttryck. Framöver tror jag att vi kommer behöva förtydliga detta vilket varken kommer vara enkelt eller bekvämt. Den senaste tidens turbulens kring MP är ett bevis för detta.

Annonser

Identitetspolitik – bu eller bä?

Igår blev en artikel av Aida Hadzialic där hon kritiserar identitetspolitik flitigt delad. Hyllad av dem flesta i mitt flöde, men starkt kritiserad av många.

Vad menas med identitetspolitik? En stor del av problemet i debatten är bristen på en gemensam definition. Ibland blir det smärtsamt uppenbart att förespråkare och motståndare diskuterar två olika saker. Grunden för identitetspolitik som jag ser den bygger på två pelare; ena pelaren är tron på att människors identitet är relevant för deras ställning i samhället och den andra pelaren en ide om att politiken bör anpassas utefter olika identiteter. Den första av dessa pelare anser jag vara klok och riktig medan den andra är farlig och gör att identitetspolitiken som sådan blir kontraproduktiv för en vänsterinriktad politik.

Uppfattningen att identitet är relevant för hur människor blir behandlade torde vara icke-kontroversiell (jag lägger åt sidan det problematiska i att för många är identiteten självvald, alltså är jag en kvinna om jag anser mig vara en oavsett vilken identitet samhället behandlar mig utefter). Ett exempel är de studier som visar att personer med svenskklingande namn får 50% fler kallelser till anställningsintervju jämfört med personer med arabiskt klingande namn. Vi vet att diskriminering existerar och att personer inom vissa kategorier av identiteter drabbas hårdare än andra.

Här behövs den kunskap som vissa av identitetspolitikens förespråkare försöker sprida. Diskriminering som sker på andra grunder än utbildningsnivå och kön måste belysas. Men att informera och bekämpa diskriminering räcker inte för att förespråka identitetspolitik; att bekämpa diskriminering oavsett form är att stå upp för allas lika rättigheter vilket är någonting socialdemokrater och liberaler gör.

För mig blir en politik identitetsbaserad när den går från att bekämpa diskriminering och dess olika grunder till att tillskriva olika grupper olika rättigheter beroende på identitet.

Ett exempel är debatten kring ‘cultural appopriation’ som med jämna mellanrum blåser till liv inom vänsterkretsar. Enligt vissa är det fel av en vit person att ha dreads i håret, eller twerka för den delen. Vita personer ska inte få använda sig av kulturuttryck som inte tillhör ‘deras’ kultur. Är du vit, svart, brun, same, muslim eller jude så spelar det roll för vilka rättigheter du har. Ett annat exempel är konceptet ‘tolkningsföreträde’. Inom den akademiska litteraturen används detta koncept för att belysa och problematisera vilka grupper som har privilegiet att sätta dagordningen och problemformuleringen i samhällsdebatten. Idag används ‘tolkningsföreträde’ ibland felaktigt inom vänstern som ett sätt att frånta människor rätten att delta i en offentlig diskussion pga deras identitet (alla måste dock respektera människors rätt till slutna separatistiska rum och ta andras subjektiva upplevelser på allvar).

Det farliga med att börja tillskriva identitetskategorier särrättigheter är att det är just det extremhögern alltid gjort och som rasism till stor del eftersträvar. Hot mot ‘svensk kultur’ benämnas som kulturimperialism och den antagna svenska etniciteten definieras som i akut behov av skydd och identitetsstärkande verksamheter. För nationalisten är den svenska identiteten, egentligen alla identiteter, viktiga att definiera och utgå ifrån.

Det är viktigt att förstå hur identiteter kan vara grund för diskriminering. Det är viktigt att bekämpa all diskriminering. Men målet med politiken måste vara att säkerställa lika rättigheter för alla och att frågan om han, hon, hen, vit, svart eller gul blir irrelevant. Målet är inte att bygga en politik utefter identiteter. Målet är att bygga en politik lika för alla oavsett identitet.