S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Månad: maj, 2016

Vänstern, opinionsbildning och socialdemokraternas förtroende

”Socialdemokraterna driver en alltför försiktig politik, tar inte risker, fattar inte radikala beslut. Förutom i migrationspolitiken”. Så beskriver Somar Al Naher på Aftonbladet en viktig förklaring till socialdemokraternas låga förtroendesiffror.

Beskrivningen är bekant; oavsett om avsändaren är Aftonbladet, Dagens Arena, Politism, ETC eller någon annan opinionsbildare inom vänstern känns temat igen. Socialdemokraterna gör för lite och när dom verkligen gör något är det dumt. Till stor del förstår jag varför dessa aktörer skriver som de gör. Målsättning är ett rättvisare Sverige och vägen dit är genom att vrida socialdemokraterna och den politiska mitten åt vänster.

På senare tid har jag börjat ifrågasätta denna metod. Socialdemokraterna är inte längre det evigt statsbärande partiet. Borgerligheten har nyligen styrt Sverige i åtta år och skulle det vara val idag skulle de förmodligen, i någon form, styra i ytterligare fyra. Om målsättningen är ett rättvisare Sverige är inte vägen dit längre genom  att vrida socialdemokraterna; det är genom att stärka Socialdemokraterna.

Jag diskuterade nyligen detta med Eric Rosén, chefredaktör för Politism, som hade några poänger. 1) Alla opinionsbildare inom vänstern delar inte socialdemokratins åsikter. Kritiken är inte strategisk utan ideologisk. 2) Även inom högern finns idag splittring vilket syns alltmer tydligt mellan liberaler och konservativa.

Den första poängen köper jag, det finns inom vänstern en tendens till ideologisk renlärighet och att göra det bästa till det godas fiende. Den andra poängen är jag mer osäker på. Min bild är att högern tydligare riktar in sig på sina politiska motståndare och inte i lika stor utsträckning kritiserar sina egna. Ett tecken på detta kan vara de olika partiernas förtroendesiffror. Borgerliga sympatisörer känner högt förtroende för andra borgerliga partier men inom vänstern känner många endast förtroende till just de partiet de röstar på.

Det något komiska är att citatet från Somar hittas i en krönika som handlar om att oppositionen suger. Oavsett om det var en omedveten reflex eller en del av en standardmall där sossekritik slängs in är det talande för hur opinionsbildarna agerar. Det är dags för alla inom vänstern att uppdatera sin politiska karta och fundera på hur ett rättvisare Sverige uppnås.

Annonser

Är regeringens nya migrationspolitik verkligen restriktiv?

Innan jag resonerar kring regeringens nya migrationspolitik är det viktigt att presentera Sveriges migration som den har varit och som den kommer vara. Mellan åren 1994-2010 hade Sverige ett snitt på ungefär 23 500 asylsökande/år. Nedan redovisas asylsökande de senaste 4 åren, snittet hamnar på ca 86 000/år:

2012= 44 000
2013= 54 000
2014= 81 000
2015= 163 000 (!)

Tyskland, Österrike, Schweiz, Norge som tagit ett stort ansvar kommer inte i närheten av vad gäller antal asylsökningar per capita som Sverige. Vi har varit bäst i klassen.

Några andra siffror som är minst lika viktiga som antalet asylsökande gäller anhöriginvandringen. Så här ser antalet människor ut som fick beviljade uppehållstillstånd 2009-2015 uppdelat på asylsökande och anhöriga:

År       Beviljade asyl       Beviljade uppehållstillstånd som anhörig till flykting
2009: 11 267                      9 297              (0.83)
2010: 12 130                      3 166              (0,26)
2011: 12 726                      3 037              (0,24)
2012: 17 405                      7 897              (0,45)
2013: 28 998                      10 673            (0,37)
2014: 35 642                      13 100            (0,37)
2015: 36 645                      16 251            (0,44)

Det är svårt att utifrån dessa siffror säga något säkert om hur många anhöriga som kommer till Sverige per beviljad asyl, men siffrorna ger oss ett snitt på 0.42.

Hur ser det ut om vi blickar framåt? Migrationsverket har idag ca 150 000 asylärenden som ska prövas. Dessa kommer att behandlas under 2016 och 2017. Den absoluta majoriteten av dessa ärenden kommer inte att påverkas av regeringens nya lagar gällande anhöriga (endast de ansökningar som kom in efter 24e november 2015 och framöver påverkas). Det innebär att de absolut flesta av de 150 000 asylsökande som får uppehållstillstånd kommer kunna ansöka om anhöriga enligt de gamla reglerna. Om vi antar att hälften av de asylsökande 2015 får uppehållstillstånd (senaste siffran jag såg var 56%), och räknar bort de som kom i december 2015, får vi en kvalificerad gissning att ca 27 300 anhöriga kommer få uppehållstillstånd i Sverige under 2016 och 17 (65 000*0,42 = 27 300). Alltså, även om inte en enda ny asylsökande kom till Sverige skulle vi enbart utifrån anhöriginvandring få nästan 30 000 nya människor till Sverige på två år.

Kommer det inte komma en enda asylsökande framöver? Migrationsverkets senaste prognos (27e april) säger att antalet asylsökande ligger mellan 40 000-100 000 (!). För 2017 är prognosen 35 000-100 000. Låt mig påminna om att Sverige 1994-2010 hade ett snitt på 23 500/år. Sverige kommer med största sannolikhet under 2016-2018 ligga långt över vårt genomsnitt gällande båda antalet asylsökande samt antalet beviljade uppehållstillstånd. 

Migrationspolitik blir enkelt känslor. Det är bra. Migrationspolitik avgör människors liv, vi ska ha starka känslor kring detta och vi ska sträva efter att empati och inte rädsla eller hat styr vår politik. Med detta sagt har jag svårt att kalla Sveriges nya migrationspolitik särskilt restriktiv. Siffrorna talar sitt språk. Jag skäms inte ett dugg över varken Sverige eller regeringen, tvärtom är jag stolt. Vi har varit bäst i klassen och det skulle inte förvåna mig om vi kommer fortsätta vara det även med den nya politiken. Problemet har aldrig varit Sverige. Problemet är att andra länder inte är Sverige.

 

*Siffrorna är tagna från Migrationsverkets hemsida.