S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Månad: augusti, 2016

Bör vi förbjuda tiggeri?

Låt oss först konstatera att vi idag gjort det omöjligt för majoriteten av världens människor att tigga i Sverige. Enligt våra visumregler är det omöjligt för en person som inte är EU-medborgare att besöka Sverige för att tigga och för den som vill besöka Sverige som turist ställer vi hårda ekonomiska krav som utesluter fattiga. För EU medborgare gäller att de får besöka Sverige i högst 3 månader.

Den som anser att tigga i ett annat land är en mänsklig rättighet borde vara förbannad på dagens system. Frågan som diskuteras nu är inte om vi bör förbjuda tiggeri; frågan är huruvida vi även bör omöjliggöra tiggeri för de EU medborgare som idag kan tigga i högst 3 månader.

Frågan är inte enkel. Den berör en större frågeställning som varit aktuell senaste åren; hur ska Sverige förhålla sig till människor som inte är svenska medborgare? Det finns dem som menar att politik och samhället inte ska göra någon större skillnad mellan medborgare och icke-medborgare. Exempelvis är/var det en vanlig åsikt i Miljöpartiet att Sverige skulle erbjuda, och därmed finansiera, skola till de EU-medborgarna som tigger i Sverige och har barn. Vi har även haft en diskussion kring vård för papperslösa och om flyktingpolitik.

För mig, och för socialdemokratin vågar jag påstå, är utgångspunkten att den svenska välfärdsstaten är ett medborgarprojekt. Det är inget välgörenhetsprojekt. Denna skillnad är väsentlig. Utifrån ett medborgarperspektiv blir det märkligt att finansiera skolgång till andra länders medborgare. Utifrån ett välgörenhetsperspektiv kan det vara rimligt. Är välfärdsstaten uteslutande ett projekt för medborgarna? Nej. Det är därför Sverige har tagit emot överlägset mest flyktingar per capita i EU och fortsatt tar emot många. Det är därför Sverige ger ca 1% av vår BNI till bistånd vilket är bland världens högsta. I Sverige tar vi in över 40 miljarder per år(!) av medborgarnas pengar som går till bistånd.

Så till frågan om tiggeri. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att kunna åka till Sverige för att tigga och jag anser inte att den svenska välfärdsstaten bör ta över andra länders ansvar för sina medborgare. Innebär det att jag vill omöjliggöra för EU medborgare att tigga i Sverige som för resten av världens medborgare? Jag vet inte. Däremot tycker jag att det åtminstone är rimligt att reglera tiggeriet. Det kanske inte bör vara tillåtet på vissa platser eller under vissa tider.

Den som framgångsrikt vill bekämpa fattigdom bör engagera sig i internationella frågor och biståndspolitik. Ett alternativ är att, som jag har gjort, föreslå mer pengar till biståndsbudgeten. Men att vara socialdemokrat är inte att vara snäll och Sverige är inte ett välgörenhetsprojekt. Vår fattigdomsbekämpning har aldrig varit, och får inte heller bli, reducerad till en fråga om att låta andra länders medborgare tigga i Sverige.

 

 

Annonser

Borde alla äga företag?

Iden om gemensamt ägande har länge diskuterats. Från Aristoteles till John Stuart Mill som förespråkade fler arbetarägda företag. Om arbetarna gemensamt ägde företaget och fick del av vinsten skulle de då inte få starkare incitament för att jobba bra? På så sätt skulle ekonomin bli mer effektiv samtidigt som förmögenheter blev mer jämlikt fördelade tänkte Mill.

Marxistiska socialister förespråkar likaså gemensamt ägande men av fler anledningar. Den marxistiska arbetskritiken jag sympatiserar med är den som fokuserar på arbetets destruktiva effekter för människan. För Marx var inte arbete dåligt för människan, men ett repetativt, icke stimulerande lönearbete med dåliga villkor var destruktivt. På Marx tid var det mesta av lönearbetet av detta slag. Den delen av den marxistiska kritiken av arbete som som jag har svårt för, och som vissa marxister betonar, är den som menar att lönearbete i sig är en form av förtryck.

Föreställ er en anställd, Maria, som jobbar för ett statligt bolag. Hennes vän Jasmine jobbar på ett privat bolag. Marias arbetsgivare är inte någon kapitalist, hon är anställd av medborgarkollektivet som hon själv är en del av. Om bolaget gör vinst får hon i teorin del av vinsten. Hennes vän Jasmine däremot får inte del av vinsten utan den går till ägarna.

Låt oss anta att Jasmine får högre lön, längre semester, mer inflytande över sin arbetstid och bättre arbetsmiljö. Självklart skulle dom flesta föredra Jasmines jobb framför Marias. Vi kan även leka med tanken att Jasmines företag blir uppköpt av staten utan att något förändras för de anställda. Har Jasmine nu fått det bättre? Om Jasmine tidigare var förtryckt av kapitalister men numera inte är det borde ju svaret vara ett självklart ‘Ja’. Vi kan även föreställa oss en lärare som bytt från en kommunal skola till en privatskola; fick den det per automatik sämre? Svaret verkar vara nej.

Jag är medveten om att för dem allra flesta handlar frågan om gemensamt ägande om att förbättra för löntagarna. Det är en fråga om att få del av vinsten och bättre arbetsvillkor. Men de exempel jag tar upp ska illustrera att frågan om ägande är ett medel och inte mål (vi bör tacka Karleby för hans betydelse). Det finns fortfarande marxistiskt inspirerade socialister som inte anser detta. De bygger sin politiska kamp inte utifrån vad som främst förbättrar för människan och hennes vardag utan utifrån abstrakta teorier om arbete och förtyck. På samma sätt finns inom högern människor som bygger teorier inte utifrån människan utan utifrån teorier om ‘marknaden’ och vilka ingrepp i den som är OK.

Politiska teorier blir sämre ju mer de distanserar sig från människans vardag och det mänskliga livet. Det stämmer såväl för politiska teorier till höger som vänster.

Vad är syftet med flyktingpolitiken?

All politik har ett syfte; ett ändamål. Vad är flyktingpolitikens syfte? Vad är det flyktingpolitiken ska uppnå?

Världen är inte rättvis. Den som föds på fel plats vid fel tid kan ha oturen att drabbas av krig, hot eller förföljelse. Idag finns över 60 miljoner flyktingar i världen. För mig handlar flyktingpolitiken om dessa och hur vi förhåller oss till dem. För mig gäller följande:

  1. Ingen flykting ska mista livet. Tak över huvudet och mat för dagen måste garanteras. Människor ska få en plats där de är trygga.
  2. Lägstanivån för flyktingars levnadsvillkor ska vara så hög som möjligt. Vi bör prioritera våra insatser för de av dessa 60 miljoner flyktingar som har det sämst.

Om dessa principer visar sig rimliga måste vi fråga oss hur principerna står sig mot dagens politik. Det enkla svaret är att jag vet inte; diskussionen är nämligen inte där överhuvudtaget.

Idag handlar flyktingpolitik om regler för de som kommer till Sverige och hur många vi klarar av att ta emot. Karin Petersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skriver att Sverige bör bygga upp kapacitet för att kunna hantera upp emot 100 000 asylsökande per år. Ett sådant system skulle ta tid att bygga upp och kräva resurser men kanske klarar vi av det.

Däremot måste vi fråga oss själva; prioriterar vi våra insatser och resurser rätt enligt mina två principer? Vid första anseende är mitt svar nej. Dels är flyktingmottagande i Sverige dyrt, vi lägger tiotals miljarder på det. Dels tillhör nog många av de som kommer till Sveriges gräns inte kategorin flyktingar som har de sämsta villkoren.

Vi kommer ha ett stort antal flyktingar i världen för många år framöver, förmodligen i många decennier. Idag upplever jag vissas inställning som att flyktingpolitiken ska syfta till att de som kommer hit från dag ett ska få bästa möjliga förutsättningar för att leva resten av sina liv i Sverige. Temporärt uppehållstillstånd verkar vissa ha ideologiska invändningar mot vilket jag har svårt att se. Det är ingen mänsklig rättighet att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Däremot har man rätt att stanna så länge det råder fara att resa tillbaka.

Vi behöver en seriös diskussion om hur vi förbättrar vår etablering och hur många vi kan ta emot om vi ska ge människor en chans att bidra till samhället. Därefter behöver vi en diskussion om hur vi bäst använder våra insatser och resurser i relation till 60 miljoner flyktingar runtom i världen. Flyktingpolitik är svårt och förtjänar en bättre diskussion än den som finns idag.

(har tidigare skrivit om flyktingpolitik här)