S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Månad: juni, 2017

Låt ideologierna dö

Under tiden Aristoteles undervisade lät han sina studenter göra resor för att samla in information. Allt ifrån djurarter och växter till information om hur andra människor levde och organiserade sina samhällen. Viktig kunskap menade han kommer genom erfarenhet och datainsamling, det räcker inte med att filosofera.

Denna metod använder filosofer alltför sällan. Istället för att undersöka världen så läser filosofen vad andra filosofer har skrivit och resonerar sig fram till hur världen bör vara. Den som har läst politisk filosofi kan ha upptäckt att en bok som handlar om hur människor bör leva tillsammans knappt berör människor. Istället finns avancerade och teoretiska resonemang om principer, värderingar, fördelning osv.

Den här typen av rigid systemtänkande finns hos många partier. Desto närmare ytterkanterna desto viktigare blir systemet till bekostnad för människan. För yttervänstern är fördelning och ägarstrukturen i sig målet. För högerkanten är motstånd mot skatter överordnat och vad staten/demokratin gör viktigast. Rena vänster och högerpartier har inte till stor nytta att observera världen, ett vänsterparti kommer aldrig byta position i fråga om jämlikhet eller ägande och ett tydligt högerparti kommer alltid vilja sänka skatterna, oavsett erfarenheter eller konsekvenser.

En av de viktigaste anledningarna till varför jag är socialdemokrat är för att jag älskar Sverige. Som barn och ungdom reste jag ofta till Iran och förstod att mitt liv mycket väl kunde ha utspelats där. Skulle jag vilja det? Nej. Finns det några andra länder i världen jag hellre skulle vilja födas och leva i? Knappt, och då har världen nästan 200 länder.

En viktig anledning till varför Sverige är som det är har att göra med socialdemokratins inställning till politik. Den är pragmatisk. I Sverige ska alla få goda livschanser och alla ska få tillgång till det som människor behöver för att få ett gott liv. Utbildning, sjukvård, jobb, semester, en lön att leva på osv. Målet är människans väl, politiken är medlet. Människan före systemet.

Till vänster och höger om socialdemokrati finns alltid ideologisk kritik. Att ojämlikheten är för stor, att ägandet är för skevt eller att skatterna är för höga och att staten/demokratin gör för mycket. Exemplet med skatter är talande. Det som påverkar människors liv är inte hur mycket skatt de betalar, det är vilken disponibel inkomst de har. Rimligen är det bättre för en person att ha en hög disponibel inkomst och betala hög skatt än att ha låg disponibel inkomst och betala låg skatt. Men högern bryr sig sällan om disponibel inkomst, det är inte där skon klämmer. Det handlar om systemet. Inte människan.

Om vi undersökte hur människor har det i olika länder och var det är bäst att födas och bo får vi starka bevis för att den samhällsmodell Sverige, och norden, har valt är unikt framgångsrikt. Detta faktum är i sig ett bättre argument för socialdemokrati än vad många filosofiska böcker någonsin kan åstadkomma.

 

Annonser

Labour gjorde inte ett bra val, tvärtom

Många anser att valresultatet i Storbritannien var en stor framgång för Labour. Men hur mäts egentligen framgång i ett val? Jag har lyckats identifiera tre skäl hos dem som firar. 1) Labour fick 40% 2) Labour ökade kraftigt 3) I relation till Europa överpresterade Labour. Låt oss gå igenom dessa.

1) Är 40% en succé? Det är uppenbart att vilket valsystem ett land har påverkar vad som är en hög siffra. Om ett parti med det svenska valsystemet och med åtta partier i riksdagen får 40% vore det mycket högt, men är 40% i ett ”first past the post” system där det i princip finns två partier en succé? Rimligtvis nej. Exempelvis fick Clinton 48% i valet (2% mer än Trump), vilket ingen anser vara en succé. Tories som fick 42,4% men gjorde enligt Eric Rosen ”ett oerhört uselt val”. På vilket sätt är då 40% bättre?

2) ”Labour gick kraftigt fram”, men redan här finns anledning att säga stopp. Labour gjorde en stor ökning i stöd, från historiskt katastrofala 30% till 40%, men sett till mandaten är ökningen inte imponerande. Labour ökade med 30 mandat. Tony Blair ökade med 145 mandat(!) sitt första val och David Cameron med 97. Det bör även nämnas att Tories ökade med 5,5% och att de nu ökat fem val i rad, varför är inte det i så fall en framgång?

3) ”Labour presterar bättre än andra i Europa”. Återigen är det intellektuellt slappt att peka på 40% som måttstock. Låt oss istället titta på hur det brittiska valsystemet fungerar, eftersom det är ett brittiskt valresultat vi ska utvärdera. Såhär har mandatfördelningen sett ut för Labour de 15 senaste valen.

1964: 317
1966: 364
1970: 288
1974: 301
1974 (nyval): 319
1979: 269
1983: 209
1987: 229
1992: 271
1997: 418
2001: 413
2005: 355
2010: 258
2015: 232
2017: 262

Denna siffra är den enskilt viktigaste i det brittiska valsystemet, den avgör om du kan påverka samhället eller inte. Är siffran 262 en framgång? Det är långt ifrån tillräckligt för att påverka landet och inte heller särskilt bra i jämförelse med andra val.

Som jag ser det ligger det till såhär. 2015 förlorade Labour ett andra val i rad och fick historiskt låga 232 mandat. Efter detta har partiet under två år varit en sådan katastrof att motståndaren utlyser nyval för att radera partiet. Partiet gör ett bättre val än förväntat men får fortsätta på avbytarbänken. Detta ser somliga som en succé.

Tyvärr har många accepterat ett utgångsläge där 262 mandat blir en framgång. Labour förlorade ytterligare ett val och har nu endast en partiledare av de senaste sju som lyckats vinna. Jag tänker aldrig glädjas eller fira att ett socialdemokratiskt parti fortsätter i opposition. Skulle jag mot förmodan göra det hoppas jag att jag den dagen inte längre är socialdemokrat.

Folkpartiet har gett upp

Folkpartiet¹ är i djup kris. 2014 gjorde de sitt näst sämsta val någonsin och enligt SCB har de idag lägre stöd. Faktum är att de under tio år legat kring 5-6%. Orsakerna är flera och inte ämnet här. Enligt min mening har något mer allvarligt skett än deras siffror; de har gett upp.

Folkpartiet är det parti som anser sig vara Sveriges socialliberala parti. Att vara socialliberal ger i dagens politiska landskap ett guldläge. Man kan vara värdeburen, tydlig markera mot populism och extremism, samtidigt som man kritiserar partier till vänster och höger. I Kanada gjorde Justin Trudeau detta, han kritiserade det socialdemokratiska och det konservativa partiet samtidigt som han stod upp för mångfald och öppenhet. I Frankrike utnyttjade Macron samma framgångskoncept. Så, vad gör Folkpartiet?

Inte ett dugg. I Sverige har Centerpartiet utnyttjat en av de två pusselbitarna. De har stått upp för mångfald och öppenhet (i retorik, i praktiken ska M+KD säga sitt) vilket partiet tjänat på. Däremot finns det inget parti i Sverige som utnyttjar det viktigaste socialliberala partiet har; att kunna kritisera och locka över stöd från konservativa partier, i Sveriges fall M och KD. Anledningen stavas alliansen.

Alliansen är till sin konstruktion en maktallians. Giftermålet mellan liberalism och konservatism sker inte naturligt, vilket filosofer, politisk historia och den politiska realiteten efter 2014 kan intyga. Alliansen som konstruktion slår undan benet för socialliberaler, en av deras starkaste fördelar försvinner. Det är otänkbart att Trudeau eller Macron skulle nå framgång utan att kritisera sina högerpartier. På samma sätt är det otänkbart att Folkpartiet får höga siffror utan att göra detta.

Någon kanske invänder att Folkpartiet skulle förlora i stöd genom att frigöra sig från alliansen. Varför? Att frigöra sig från alliansen innebär inte att hoppa i säng med sossar. Det innebär möjligheten att stå upp för ens ideologi och politik. Att kritisera till vänster och höger. Och vad är alternativet? Att som de senaste tio åren ligga runt 5-6%? Det är inget alternativ. Det är att ge upp.

¹Eftersom ordet ‘liberalerna’ kan syfta på människor som är anhängare av ideologin liberalism använder jag Folkpartiet för att undvika missförstånd.