Det är vi mot undergången

av Payam Moula

Det går snabbt nu. Det har gått snabbt ganska länge. Igår blev det klart att världens 8:e största ekonomi, och Europas 3:e största, Italien kommer bilda regering bestående av främlingsfientliga och högerpopulistiska politiker. Samtidigt har Trump under en tid vunnit i popularitet och är nu nästan lika omtyckt som när han blev vald. Den demokrati som byggdes upp efter ett andra världskrig, för att förhindra ett nytt världskrig eller en ny förintelse, försvagas nu i snabb takt. Tyvärr inser få allvaret.

Berättelserna om hur vi hamnade här är ganska etablerade. Bok efter bok skrivs och fastän det finns olikheter finns också en samsyn. Det är talande att de stora ekonomiska institutionerna som vänstern tidigare ansåg vara nyliberala spöken nu har vänt. IMF och The Economist betonar vikten av starkare välfärdsstater, mer progressiv beskattning, högre löner och starkare fackförbund. Inte för att detta i det korta gynnar företag, utan för att de har fattat. Om vi inte stärker löntagarnas makt, inflytande och livsvillkor slår människor tillslut bakåt. Då röstar de för någon som river ner hela systemet. Varför ska människor som inte gynnas av ett system bevara det?

När jag studerade filosofi berättade min lärare om ett fall där en bro någonstans i USA rasat. Två bilar körde genom den dimmiga natten fram till bron och när den främre bilen ser att vägen tar slut tvärbromsar personen, kliver ur bilen, går fram och ser att bron har rasat. Därefter vänder personen, sätter sig i bilen och kör rakt ut över kanten. Bilen bakom ringer ambulans och förklaringen i efterhand blir att personen som kört över kanten helt enkelt inte lyckats ta in vad som hade hänt. Personen klarade inte av att registrera att bron hade rasat.

Huruvida historien är sann eller inte vet jag inte. Bilen som kör över kanten är dock en bra beskrivning av svensk höger. Runt om i Europa har högern börjat ompröva delar av den ekonomiska politiken, i linje med vad ekonomerna insett. I Sverige är det tvärtom. Här går högern till val på den mest högerinriktade politiken på väldigt länge. Till skillnad från Reinfeldt som tog ett kliv in mot mitten har hela högern nu tagit ett rejält kliv till höger. Det ska bli dyrare att vara med i facket, de med lägst löner ska genom lagstiftning tjäna ännu mindre, lagen om anställningsskydd ska försvagas, marknadshyra ska införas vilket innebär kraftigt högre hyror för vissa grupper och skatterna ska sänkas kraftigt. För lite perspektiv. Liberalerna vill sänka inkomstskatten med 13(!) miljarder. Det skulle räcka till att höja pensionen med upp till nästan 2000 kr i månaden för över en miljon pensionärer. Vad vill då Liberalerna? De vill att dessa 13 miljarder ska ges till främst de som tjänar över 54 000 i månaden och därefter de som tjänar över 38 000 i månaden.

Ulf Kristersson och Annie Lööf har varit politiker sen de var barn. Det är det enda de gjort i hela sina liv. De fick lära sig att sänkta skatter, större skillnader och mer makt åt företag är rätt redan i ungdomsförbunden. Därefter har de ägnat hela sina liv åt vad de då lärde sig. De kommer inte ändra sig. De kör hellre utför kanten än att ta in verkligheten.

Ska vi förhindra att den liberala demokratin i Sverige förfaller kommer det vara upp till vänstern. Det är ingen uppgift fram till valet eller till nästa val. Det kommer vara vår enskilt viktigaste uppgift i decennier som kommer. Det är vi eller undergången.

Annonser