S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Månad: augusti, 2018

Samarbeta eller gå under

Den vanliga ordningen i en demokrati är att väljarna väljer vilka partier som ska sitta i riksdagen och hur många mandat de får. Därefter förhandlar partierna med varandra för att försöka få igenom sin politik. De senaste åren har varit annorlunda. I grunden är det förvånansvärt dumt och kommer skada progressiv politik.

I riksdagen sitter åtta partier som på olika sätt samarbetar eller förhandlar för att få inflytande för sina idéer. Ett av dessa partier är SD. Ett parti med fler kriminella i sin riksdagsgrupp än alla andra tillsammans. Partiledaren gick med i partiet 1995, när partiet var öppet rasistiskt och medlemmarna gick på nazistiska träffar. Enligt partiet är inte jag svensk och min släkt är ett hot. Av förståeliga skäl är inget parti förtjust i att samarbeta med dem. Då återstår sju partier.

Efter 2014 ville S förhandla med olika partier, men fick nej från C och L. Deras motstånd var så pass hårt att de istället drev igenom en konstruktion som innebar att S skulle få igenom sin politik utan att behöva förhandla med dem; dvs DÖ. Efter ca 9 månader avskaffade de DÖ och nu är vi tillbaka till normalläget.

Snart röstar väljarna igen och därefter får partierna börja förhandla. Om man inte vill förhandla med SD får man förhandla med andra. Därför har S pekat ut ett antal partier som de gärna förhandlar med. Några av dessa, C och L påstår sig inte vara intresserade, vilket är helt okej. Det finns andra partier att förhandla med, exempelvis SD. Men, även detta säger de nej till. Och häri ligger problemet.

C och L vill bilda regering med M och KD. En sådan regering kan klara av att regera genom att 1) Förhandla med S eller 2) Förhandla med SD. Men S kommer inte att stödja Kristersson som statsminister. Det vore lika absurt som att kräva av M att stödja Löfven som statsminister; alltså faller alternativ 1.

Då återstår att få stöd av SD. Men utan att förhandla med dem. Tydligen ska SD ägna kommande 4 år åt att välja mellan andras politik istället för att försöka få inflytande. Idén att SD, ett av riksdagens största partier, ska ägna nästa mandatperiod åt att välja mellan andras politik när de så uppenbart kan använda sin storlek till att tvinga fram inflytande är, milt uttryckt, naivt. De kommer, som de gång på gång upprepar, försöka agera för att få inflytande. (I teorin vore det möjligt för olika regeringar att anpassa sin politik i kraftig anti-liberal riktning, och tävla om att, få stöd av SD utan att ”förhandla” med dem. En sådan utveckling vore slutet för progressiv politik.)

Alltså; en M+C+L+KD regering kan inte bildas om de inte förhandlar med S eller SD. Så länge S och SD får nästan hälften av riksdagens mandat faller en sådan regering faller på ren matematik.

S vill därför bilda en bred regering av progressiva som har tillräckligt många mandat för att vara handlingskraftig. Tyvärr fortsätter C och L låtsas som att Sverige kan regeras nästa mandatperiod utan samarbete. De påstår sig ha ett ”regeringsalternativ” fastän enkel matematik visar att mandaten inte kommer räcka. De spelar fortfarande ”vi tänker inte samarbeta med S eller SD” spelet; ett spel som skadar Sverige och sätter SD i en tacksam position.

Så här kort inpå valet kommer antagligen spelet fortsätta. Efter valet står dock Sveriges framtid på spel. Om C och L då vägrar samarbeta med S kommer SD få inflytande och Sverige gå i en riktning få av oss vill se. Om progressiv politik ska ha en chans i Sverige så måste progressiva partier samarbeta.

 

 

Annonser

Planerar alliansen att ge SD avgörande inflytande?

2015 var det val i Danmark. Fram till valet bestod regeringen av S och Radikale Venstre (socialliberaler). Valresultatet innebar att S gick fram, Venstre (deras M) backade kraftigt och Dansk Folkeparti (nationalkonservativt parti) ökade. Trots detta bildade M i Danmark regering ensamma. Hur? För att liberaler och nationalkonservativa gjorde gemensam sak.

Den regering höll inte länge. Venstre fick 19% och blev tredje största parti, att regera blev omöjligt. Efter ungefär ett år gjordes regeringen om och innehåller idag tre högerpartier som förhandlar med de nationalkonservativa, då händer bland annat sånt här.

Nu till Sverige. Ingen vet vad som kommer ske efter valet. Däremot finns några mer sannolika scenarion där C har en framträdande roll. Låt oss se över dessa och hur C hittills agerat.

Hösten 2014 förlorade alliansen valet. Trots detta ville Lööf använda sig av SD för att komma till makten, tills det att Björklund sa nej. Nyligen gick C ut med att de efter 40 år byter hållning i frågan om val av talman och därefter att de erbjuder SD viktiga poster i riksdagen. Enligt Mats Knutson för att kunna ge SD något i utbyte mot deras stöd. Det senare beskedet fick de backa om efter att S sa nej.

Idag påstår C att de ”inte kommer samarbeta eller förhandla med SD”. Det borde vara självklart. SD är riksdagens mest anti-liberala parti och avskyr C. Men, om alliansen förlorar valet, vad gör C då? Det är frågan som behöver svar, inte ”ska ni samarbeta med SD?”. Och här börjar C svaja.

Ibland påstår Lööf att om alliansen förlorar så ska de bilda regering med stöd av S. Den här linjen påminner om 2014 då Lööf sa ”Ni har tre alternativ. Regera på vår budget, utlysa nyval eller låta oss ta över”. Det innebär ett ultimatum till S. Antingen stödjer ni oss eller så använder vi SD. Om Lööf försöker detta hoppas jag L sätter stopp som sist. Enligt Björklund är det ”otänkbart för Liberalerna att sätta sig i en regering om de borgerliga partierna blir mindre än de rödgröna. – Då måste man ha stöd av SD i varenda fråga och det är klart att det inte kan ske utan motprestationer.”

Om L håller sitt ord så faller Lööfs linje om att bilda alliansregering även en vid förlust. Frågan blir, vad händer då? Här svajar det ännu mer för C. Moderaterna har läst på. De känner till det danska exemplet och makten lockar. SD är inte som Danske Folkeparti, SD är ideologiskt djupt anti-liberala på ett grövre vis och är med sina ständiga kopplingar till vit-makt rörelsen en helt annan typ av parti än Dansk Folkeparti. Men Kristersson är tydlig. Från dag 1 har han sagt att han vill bli statsminister med SDs stöd om så krävs. Frågan till C blir då; ”om Kristersson försöker bilda M-regering som är beroende av SD, kommer ni stödja den regeringen?”. Här vägrar Lööf svara.

Sammanfattningsvis:
1) Lööf menar att om alliansen förlorar valet, och samma situation uppstår som idag, så ska alliansen bilda regering med stöd av S. Men eftersom S inte komma stödja Kristersson om dagens situation fortsätter så måste C antingen samarbeta över blocken eller ge SD inflytande. Här vägrar Lööf välja.

2) Om M försöker bilda egen regering som är beroende av SD, kommer C stödja en sådan regering? Här vägrar Lööf svara.

Istället för att svara på frågor som ställs svarar C på frågor ingen ställer. Det faktum Viktor-Barth Kron konstaterade kvarstår, C måste välja om de föredrar samarbete med S eller ge inflytande åt SD.