S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Bör socialdemokrater vara mer ödmjuka?

”Sverige är ett av världens bästa samhällen att leva i”. Så började Kinberg Batra sin presskonferens innan hon avgick. Batra har rätt. Insikten om Sveriges framgång är en viktig anledning till varför jag är socialdemokrat.

Med tanke på att det svenska samhällssystemet är världens kanske mest socialdemokratiska blir jag nyfiken när högerpolitiker hyllar det svenska samhället. Särskilt med tanke på att de ägnat hela sina politiska karriärer åt att bekämpa socialdemokratin och ändra på vår samhällsmodell i Sverige. Få saker provocerar högern så mycket som när man påpekar hur socialdemokratiskt utformat svenska samhället är.

Låt oss titta på hur högern brukar invända i sak. 1) Jag har fel, att svenska samhället är bäst har inget med socialdemokrati att göra 2) Jag är arrogant, att såssar tar åt sig äran för delar av Sveriges framgång är ett tecken på attitydsproblem. Jag har tidigare debatterat 1) med en doktorandkollega här, låt oss titta på 2).

Amanda Sokolnicki på DN är den som kanske hårdast driver linjen om att S har attitydsproblem som försvårar blocköverskridande samarbete. Hon har rätt i att samarbete kräver någon form av respekt för den man ska samarbeta med, men i sak har jag svårt för hennes resonemang av flera skäl.

1) Om samarbete ska till är det rimligen lika ansvar hos alla parter. Liberaler verkar inte inse detta, deras hållning är att S ska acceptera ”alliansen” som konstruktion och uttala eventuellt stöd till en alliansregering. Om S hade samma attityd som högern skulle det innebära att alliansen måste förhandla med hela rödgröna sidan om de vill bilda regering, alltså måste V och MP vara med. Tror ni allianspartierna skulle tycka det var ett rimligt krav från S? förmodligen inte. S gick med på DÖ, då fick Sverige två stora block. Sedan rev högern själva upp DÖ, då försvann blocken. Nu finns 8 partier. Det är vad S har att gå utefter, iden om att S ska behandla alliansen som ett block men inte tvärtom är inte konsekvent.

2) Enligt min erfarenhet ställs större krav på S att vara vänliga mot L och C än tvärtom. Varför? Återigen, ansvaret är lika. En centerpartist skrev till mig att ”det är ni som vill samarbeta, inte vi, då får ni agera därefter.” Denna linje har jag väldigt svårt för, bakom ligger ett hot, om inte S är tillräckligt snälla så kan liberaler/alliansen gå till SD. Jag vägrar att hållas som gisslan mot hotet om att annars samarbetar vi med främlingsfientliga. Tänk er om S hade den hållningen, ”Lööf skriver att vi är deras motpol tillsammans med SD, om de ska ha den inställningen kan vi gå till SD istället för mot mitten”. Den hållningen skulle göra högern förskräckta, rimligen gäller samma dem själva.

Annonser

Reflektioner kring en historisk vecka i svensk politik

Vad jag trodde skulle bli en mjukstart efter semestern blev istället en av mina mest intensiva veckor. Igår fick jag tid att varva ned och reflektera.

I politiken finns målkonflikter. Det hör till politikens kärna. Ofta består konflikterna mellan olika värden eller olika grupper i samhället. En del av politiken består i att förstå målkonflikter och utifrån en trygg ideologisk grund göra avvägda val.

Den här veckan har dominerats av en annan typ av konflikter. Mina politiska motståndare valde att ta en allvarlig händelse på en myndighet och göra politisk sabotage av den. Att avsätta en minister genom missförtroendevot är som Mikael Odenberg (M) säger ”att ta till det kraftfullaste parlamentariska vapen som finns” och ska inte göras om det inte finns ”mer exceptionella omständigheter som att ministern har överskridit sina befogenheter, åsidosatt konstitutionella regler eller på annat sätt gravt misskött sig”.

Det har inte Hultqvist gjort, vilket alliansen+SD vet eftersom de vill avsätta honom pga ”förlorat förtroende”. Uttalandet är märkligt eftersom de rimligtvis inte har förtroende för några S+MP ministrar, men att avsätta regeringens kanske mest populära minister kan anses ett smart drag om politik reduceras till ett spel. På samma sätt har alliansen+SD hotat med att avsätta ministrar i höst. De upprepade nyligen att de tänker avsätta den nya infrastrukturministern Thomas Eneroth om regeringen genomför sin politik. På något sätt lyckas de inta positionen att de inte vill stoppa regeringens förslag om flygskatt men efteråt om den blir införd avsätta en helt ny minister för att regeringen genomför sin politik.

Det är uppenbart att vad alliansen+SD gör är att med alla medel sabotera för regeringen och göra maximal skada. När som helst under de tre senaste åren har de tillsammans kunna ta makten. De har inte velat. C + L har även kunnat samarbeta med regeringen. De har inte velat. Istället är deras val politiskt sabotage i hopp om att sänka regeringens förtroende fram till valet (vad de gjorde hösten 2014 när de med SD fällde regeringens budget tänker jag inte ens gå in på).

Så. Åter till veckan som har varit och målkonflikter. Det finns ytterligare en dimension i att vara politiker. Vem jobbar man ytterst för? Partiets medlemmar, väljarna eller hela befolkningen? Det är inte alltid samma sak. När jag såg alliansens presskonferens och tog in deras besked var en av många tankar att sjunka till samma nivå. Om de vill ägna sig åt politiskt sabotage så kan vi göra samma sak. Men i slutändan är det viktigaste som politiker att kunna se sig själv i spegeln med insikten om att man gjorde det som låg i människors intresse, inte sitt eget.

Många analyser de senaste dagarna har hyllat Löfven för hans ”genidrag”. Det skojas friskt om att han återigen har fintat bort alliansen. Som jag ser det finns inget beslut som hade varit bättre för Sverige än det han tog. Extraval hade gjort landet handlingsförlamat under en period och en ny talmansrunda vet ingen helt säkert hur den slutar men kan leda till att ett högerextremt parti får inflytande. Att låta Hultqvist gå hade varit ansvarslöst. Alltså blev beslutet vad det blev. Huruvida det är ett genidrag får andra bedöma, min bedömning är snarare att det är ett ordentligt självmål från Anna Kinberg Batra som inte lyckas göra mycket rätt.

Med det sagt är jag stolt över min partiledare men framför allt min statsminister. Jag är övertygad om att alliansen+SD kommer fortsätta sabotera fram till valet. Imorgon börjar en ny vecka. Förhoppningsvis får jag ägna mig åt att göra mitt jobb, ta fram idéer för hur Sverige blir ett ännu bättre land att leva i.

Det är dags att privatisera polisen

Polisen behöver bli effektivare. Regeringen har kraftigt ökat deras budget och gett dem fler verktyg, men räcker det? För att verkligen effektivisera polisen behöver vi privata alternativ i polisen.

Idag finns endast en utförare i polisen, staten. Denna koloss har nästan 30 000 anställda och är en byråkratisk maskin. Polisen skulle behöva fler entreprenörer som vill testa nya idéer och som kan utmana den gamla polisen. Människor från bolagsvärlden som har erfarenhet av att effektivisera verksamhet och ständigt förnya sig. Vi behöver helt enkelt fler företag, och religiösa organisationer, som vill bedriva polisverksamhet och skapa konkurrens för att få effektivare poliser.

Utöver det borde medborgarna ha valfrihet. Varför ska man bara kunna ringa staten om ett brott begås? Självklart ska man kunna välja den statliga polisen men varför ska vi förbjuda människor från att ringa privat polis?

Om det i framtiden visar sig att den privata polisen inte var mer effektiv och att polisföretagen tog ut skattepengar som de delade ut till ägarna istället för att anställa poliser eller höja deras löner är det rimligt att de får fortsätta med det. Alternativet att de måste använda skattepengarna till verksamhet kan ju innebära att företagen lägger ner, hur ska vi då klara oss och vad ska alla dom göra som ringer privata polisen?

Har jag lyckats övertyga dig om att företag ska få starta polisverksamhet? Förmodligen inte. Det märkliga är att i skolan, en verksamhet vi med lag tvingar unga att ta del av, så är dessa argument plötsligt starka. Eller ja, ingen annanstans i världen anses de starka men hos alliansen och SD går de hem. Så, kan någon förklara den relevanta skillnaden mellan skola och polis? Om ingen sådan identifieras bör rimligen slutsatsen dras att vinstuttagen bör förbjudas. Alternativt att polisen bör privatiseras. Men det anser väl ingen, eller?

Låt ideologierna dö

Under tiden Aristoteles undervisade lät han sina studenter göra resor för att samla in information. Allt ifrån djurarter och växter till information om hur andra människor levde och organiserade sina samhällen. Viktig kunskap menade han kommer genom erfarenhet och datainsamling, det räcker inte med att filosofera.

Denna metod använder filosofer alltför sällan. Istället för att undersöka världen så läser filosofen vad andra filosofer har skrivit och resonerar sig fram till hur världen bör vara. Den som har läst politisk filosofi kan ha upptäckt att en bok som handlar om hur människor bör leva tillsammans knappt berör människor. Istället finns avancerade och teoretiska resonemang om principer, värderingar, fördelning osv.

Den här typen av rigid systemtänkande finns hos många partier. Desto närmare ytterkanterna desto viktigare blir systemet till bekostnad för människan. För yttervänstern är fördelning och ägarstrukturen i sig målet. För högerkanten är motstånd mot skatter överordnat och vad staten/demokratin gör viktigast. Rena vänster och högerpartier har inte till stor nytta att observera världen, ett vänsterparti kommer aldrig byta position i fråga om jämlikhet eller ägande och ett tydligt högerparti kommer alltid vilja sänka skatterna, oavsett erfarenheter eller konsekvenser.

En av de viktigaste anledningarna till varför jag är socialdemokrat är för att jag älskar Sverige. Som barn och ungdom reste jag ofta till Iran och förstod att mitt liv mycket väl kunde ha utspelats där. Skulle jag vilja det? Nej. Finns det några andra länder i världen jag hellre skulle vilja födas och leva i? Knappt, och då har världen nästan 200 länder.

En viktig anledning till varför Sverige är som det är har att göra med socialdemokratins inställning till politik. Den är pragmatisk. I Sverige ska alla få goda livschanser och alla ska få tillgång till det som människor behöver för att få ett gott liv. Utbildning, sjukvård, jobb, semester, en lön att leva på osv. Målet är människans väl, politiken är medlet. Människan före systemet.

Till vänster och höger om socialdemokrati finns alltid ideologisk kritik. Att ojämlikheten är för stor, att ägandet är för skevt eller att skatterna är för höga och att staten/demokratin gör för mycket. Exemplet med skatter är talande. Det som påverkar människors liv är inte hur mycket skatt de betalar, det är vilken disponibel inkomst de har. Rimligen är det bättre för en person att ha en hög disponibel inkomst och betala hög skatt än att ha låg disponibel inkomst och betala låg skatt. Men högern bryr sig sällan om disponibel inkomst, det är inte där skon klämmer. Det handlar om systemet. Inte människan.

Om vi undersökte hur människor har det i olika länder och var det är bäst att födas och bo får vi starka bevis för att den samhällsmodell Sverige, och norden, har valt är unikt framgångsrikt. Detta faktum är i sig ett bättre argument för socialdemokrati än vad många filosofiska böcker någonsin kan åstadkomma.

 

Labour gjorde inte ett bra val, tvärtom

Många anser att valresultatet i Storbritannien var en stor framgång för Labour. Men hur mäts egentligen framgång i ett val? Jag har lyckats identifiera tre skäl hos dem som firar. 1) Labour fick 40% 2) Labour ökade kraftigt 3) I relation till Europa överpresterade Labour. Låt oss gå igenom dessa.

1) Är 40% en succé? Det är uppenbart att vilket valsystem ett land har påverkar vad som är en hög siffra. Om ett parti med det svenska valsystemet och med åtta partier i riksdagen får 40% vore det mycket högt, men är 40% i ett ”first past the post” system där det i princip finns två partier en succé? Rimligtvis nej. Exempelvis fick Clinton 48% i valet (2% mer än Trump), vilket ingen anser vara en succé. Tories som fick 42,4% men gjorde enligt Eric Rosen ”ett oerhört uselt val”. På vilket sätt är då 40% bättre?

2) ”Labour gick kraftigt fram”, men redan här finns anledning att säga stopp. Labour gjorde en stor ökning i stöd, från historiskt katastrofala 30% till 40%, men sett till mandaten är ökningen inte imponerande. Labour ökade med 30 mandat. Tony Blair ökade med 145 mandat(!) sitt första val och David Cameron med 97. Det bör även nämnas att Tories ökade med 5,5% och att de nu ökat fem val i rad, varför är inte det i så fall en framgång?

3) ”Labour presterar bättre än andra i Europa”. Återigen är det intellektuellt slappt att peka på 40% som måttstock. Låt oss istället titta på hur det brittiska valsystemet fungerar, eftersom det är ett brittiskt valresultat vi ska utvärdera. Såhär har mandatfördelningen sett ut för Labour de 15 senaste valen.

1964: 317
1966: 364
1970: 288
1974: 301
1974 (nyval): 319
1979: 269
1983: 209
1987: 229
1992: 271
1997: 418
2001: 413
2005: 355
2010: 258
2015: 232
2017: 262

Denna siffra är den enskilt viktigaste i det brittiska valsystemet, den avgör om du kan påverka samhället eller inte. Är siffran 262 en framgång? Det är långt ifrån tillräckligt för att påverka landet och inte heller särskilt bra i jämförelse med andra val.

Som jag ser det ligger det till såhär. 2015 förlorade Labour ett andra val i rad och fick historiskt låga 232 mandat. Efter detta har partiet under två år varit en sådan katastrof att motståndaren utlyser nyval för att radera partiet. Partiet gör ett bättre val än förväntat men får fortsätta på avbytarbänken. Detta ser somliga som en succé.

Tyvärr har många accepterat ett utgångsläge där 262 mandat blir en framgång. Labour förlorade ytterligare ett val och har nu endast en partiledare av de senaste sju som lyckats vinna. Jag tänker aldrig glädjas eller fira att ett socialdemokratiskt parti fortsätter i opposition. Skulle jag mot förmodan göra det hoppas jag att jag den dagen inte längre är socialdemokrat.

Folkpartiet har gett upp

Folkpartiet¹ är i djup kris. 2014 gjorde de sitt näst sämsta val någonsin och enligt SCB har de idag lägre stöd. Faktum är att de under tio år legat kring 5-6%. Orsakerna är flera och inte ämnet här. Enligt min mening har något mer allvarligt skett än deras siffror; de har gett upp.

Folkpartiet är det parti som anser sig vara Sveriges socialliberala parti. Att vara socialliberal ger i dagens politiska landskap ett guldläge. Man kan vara värdeburen, tydlig markera mot populism och extremism, samtidigt som man kritiserar partier till vänster och höger. I Kanada gjorde Justin Trudeau detta, han kritiserade det socialdemokratiska och det konservativa partiet samtidigt som han stod upp för mångfald och öppenhet. I Frankrike utnyttjade Macron samma framgångskoncept. Så, vad gör Folkpartiet?

Inte ett dugg. I Sverige har Centerpartiet utnyttjat en av de två pusselbitarna. De har stått upp för mångfald och öppenhet (i retorik, i praktiken ska M+KD säga sitt) vilket partiet tjänat på. Däremot finns det inget parti i Sverige som utnyttjar det viktigaste socialliberala partiet har; att kunna kritisera och locka över stöd från konservativa partier, i Sveriges fall M och KD. Anledningen stavas alliansen.

Alliansen är till sin konstruktion en maktallians. Giftermålet mellan liberalism och konservatism sker inte naturligt, vilket filosofer, politisk historia och den politiska realiteten efter 2014 kan intyga. Alliansen som konstruktion slår undan benet för socialliberaler, en av deras starkaste fördelar försvinner. Det är otänkbart att Trudeau eller Macron skulle nå framgång utan att kritisera sina högerpartier. På samma sätt är det otänkbart att Folkpartiet får höga siffror utan att göra detta.

Någon kanske invänder att Folkpartiet skulle förlora i stöd genom att frigöra sig från alliansen. Varför? Att frigöra sig från alliansen innebär inte att hoppa i säng med sossar. Det innebär möjligheten att stå upp för ens ideologi och politik. Att kritisera till vänster och höger. Och vad är alternativet? Att som de senaste tio åren ligga runt 5-6%? Det är inget alternativ. Det är att ge upp.

¹Eftersom ordet ‘liberalerna’ kan syfta på människor som är anhängare av ideologin liberalism använder jag Folkpartiet för att undvika missförstånd.  

Varför lurar Annie Lööf sina väljare?

Det politiska landskapet i Sverige är inte unikt, tvärtom. För att förstå Sverige och vår utveckling är det bra att titta på liknande länder. Låt oss titta på Danmark.

Danmark hade val senast 2015. Socialdemokraterna gick fram något och blev största parti, Dansk Folkeparti (deras SD fast light-version) gick kraftigt fram och blev andra största parti medan Venstre (deras moderater) backade och blev tredje största parti. Totalt fick Danmark nio partier efter valet. Känns scenariot igen? Efter valet blev en majoritetsregering  svår att bilda. Resultatet blev att Venstre, som fick under 20% i valet, bildade regering själva. Politiken skulle göras upp genom förhandlingar med Dansk Folkeparti och övriga liberala och konservativa partier. Om ni är nyfikna på vilka beslut som tas när partier som Dansk Folkeparti får inflytande är detta ett bra exempel.

Så till Sverige. Vi kan få ett valresultat som liknar det i Danmark. Därför får ‘det politiska spelet’ mycket uppmärksamhet, det är viktigt. Som jag tidigare skrivit finns endast ett sätt på vilket rasistiska partier får inflytande, att andra ger dem det. Därför är frågan enkel till liberala partier i Sverige. Om vi får ett valresultat som liknar det i Danmark, vad gör ni då? Jan Björklund har sagt nej till SD. Antingen så tänker han förhandla med S eller sitta i en S-ledd regering. Vad säger Annie Lööf? Om valresultatet blir som i Danmark, då kan hon tänka sig ha det som det blev i Danmark. En M-regering som förhandlar politik med SD. Detta eftersom hon inte vill förhandla med SD,  men hon vill inte heller sitta i en regering med S. Alltså kan hon sätta sig på läktaren och titta på medan M och SD formar Sverige.

Detta är häpnadsväckande. Annie Lööf position verkar innebära att det är lika hemskt för henne att bli minister och få inflytande i en regering om S är med som att SD är med och formar Sverige. Hennes väljare tycker valet är enkelt. Enligt SOM institutet har centerpartiets väljare en nästintill neutral syn på S medan de med marginal anser att SD är riksdagens värsta parti. Inte konstigt eftersom S och C framgångsrikt styr tillsammans i många delar av landet.

Egentligen är situationen enkel. Den har alltid varit enkel. I politiken måste man välja vilka man vill samarbeta med. För snart ett halvår sedan påpekade Viktor-Barth Kron att alla har valt; förutom C. Eller som Csaba Perlenberg påpekade häromdagen när jag frågade varför C vägrar välja och kan ge SD inflytande: ”Trams. Centern har valt alliansen”. Jo, tjena. Och Socialdemokraterna har valt egen majoritet efter nästa val.

Varför saknar liberala personer ryggrad?

För tre år sedan var sverigedemokraterna ett rasistiskt parti som i vissa frågor låg till vänster och andra till höger. Idag är sverigedemokraterna ett rasistiskt högerparti. Vad har hänt?

Efter valet har två processer varit avgörande. 1) Näringslivet investerade tid och pengar på att få det, enligt moderatledaren, rasistiska partiet att bli mer höger. Samtidigt investerar LO sina resurser på att opinionsbilda mot SD. 2) Den konservativa och populistiska delen av högern har sedan valet systematiskt pressat de liberala och konservativa partierna att samarbeta med SD. Samma press finns inte att hitta hos någon del av vänstern.

Detta är värt att fundera på. Varför lägger inte LO resurser som näringslivet gör på att samarbeta med SD? Varför propagerar inte vänsterns opinionsbildare för att använda SD som regeringsunderlag? Lek med tanken på att LO redan efter valet började bjuda SD på middagar och seminarier. Tänk om vänsterns opinionsbildare i flera år vurmat för SD samarbete. Tror ni att SD hade gjort sin kraftiga högersväng? Nej.

Den främsta anledningen till varför SD svängt är för att deras enda möjlighet att få reellt politisk inflytande går genom moderaterna. Inte för att de i frågor om välfärden, skatt och arbetsmarknad per automatik ligger närmare M än S utan för att socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen har vägrat rasisterna. De vet om att deras enda chans är till höger och därför går dem till höger.

När opinionsbildare och moderater kämpar för att högern ska ge inflytande till SD och göra dem till regeringsunderlag bör man påminna om att det scenariot är resultatet av deras egna förfall. Att några inom högern är beredda att ge SD inflytande kan jag förstå, alla i högern är inte främst liberala i sina värderingar. Däremot är tafattheten från de som ser själva sig som liberala bedrövlig.

Det finns endast ett sätt på vilket ett rasistiskt parti får inflytande i svensk politik. Det är genom att andra partier ger dem inflytande, vilket liberaler vet. Var hördes deras ramaskri när näringslivet lobbade mot SD? (fundera lite över reaktionen om LO skulle börja göra samma sak). Vilka liberaler i L och C är förbannade för att moderaterna börjat samarbete i riksdagens utskott med SD? (Läs här och här, föreställ er om S skulle göra detsamma).

Det finns ett fåtal liberala ledare som kämpar emot den övriga högerns öppning för rasism. Men den stora massan av liberala ledare och politiker är tysta. De blundar. Vissa har inte ens insett vad moderaternas besked om samarbete innebär. Beskedet är historiskt. Partiet som nyligen haft statsministerposten påbörjar ett samarbete med ett parti som har nazism i sina rötter och som idag inte tycker att judar kan vara svenskar. Har liberalers reaktion på detta besked varit proportionerligt? Inte i närheten.

Så. Varför saknar så många liberaler ryggrad? Jag vet inte. Tyvärr kan jag enbart konstatera att så är fallet.

*PS. Tanken på att skriva en text som argumenterar för att LO och S ska bete sig gentemot SD som näringslivet och M gör slog mig, men tog lika lång tid att avvisa som det gör för en nervsignal att gå från ryggraden till hjärnan.

Ska nazister och IS ha rätt att boka torgmöten?

Med tanke på att nazister ska till almedalen har vi återigen en diskussion om yttrandefrihet och demokrati. Vissa anser att självklart ska nazister få stå på torg och sprida sina åsikter. Jag frågade Sakine om hon ansåg att även IS ska få hålla i torgmöten och hon svarade ja (hon vill även i princip ta bort lagen om hets mot folkgrupp). Hennes resonemang bygger på idén att vi har åsiktfrihet i Sverige vilket hon tolkar som att vem som helst får säga vad som helst så länge de inte uttrycker ett direkt hot, då blir det olagligt.

Alla i Sverige (förutom nazisterna) är överrens om att hot ska vara olagligt. Ändå är människor oense om nazister ska få hålla i torgmöten. Varför? Jag tror vi behöver en fördjupad diskussion om vad som egentligen är ett hot. Nordiska motståndsrörelsen anser att judar och politiker ska utrotas. Ett syfte med organisationen är att få till ett samhälle där människor som mig lagligt kan hotas, misshandlas och mördas. Anledningen till att de vistas i Almedalen är att nå detta mål, utrotning av mig.

Hur ska jag då reagera om jag går förbi nazisterna? Om jag känner mig direkt hotad, är det en obefogad känsla? Eller har jag insett vad den här organisationen går ut på och med rätta inser att jag är hotad?

För vissa tycks hot vara någonting som måste uttalas direkt, exempelvis att en nazist på torget säger ”Jag skulle vilja mörda sossen där”. Men vad händer om nazisten säger ”Om vi får igenom våra ideer så kommer jag mörda sossen där”. Är det ett hot? I den här situationen tycks det befogat att känna sig hotad. Det är som att säga till en person ”Jag vill mörda dig, jag får inte det idag men försöker ändra på det”.

Om vi anser att ovanstående påståenden är hot, hur ska vi då tolka ett torgmöte med nazister? Lås säga att de står där, ser snälla ut och delar ut glass. Samtidigt vet vi om att de gör detta för att en dag kunna utrota mig. Är deras torgmöte ett hot mot mig?

I Tyskland är nazistiska organisationer förbjudna. En rimlig tolkning är att Tyskland inte inskränker åsiktsfriheten utan istället identifierar nazistiska organisationer som ett hot mot människor. Har Tyskland fel? Den frågan tycker jag fler borde svara på.

Har socialdemokraterna gått åt höger?

Det tycks vara en relativt etablerad bild att socialdemokraterna på senare tid har rört sig åt höger. Bilden är nog inte skadlig, tvärtom, men stämmer den?

Enligt mig, nej. Anledningen till varför vissa anser S gå åt höger verka bero på flera saker. 1) Socialdemokraterna pratar om ‘högerfrågor’ såsom brott & straff, trygghet mm 2) Regeringens förslag är högerförslag med betydligt fler poliser, hårdare straff, skärpt asylinvandring osv 3) Regeringen hjälper inte de mest utsatta grupperna såsom tiggare, papperslösa m.fl. Låt oss titta på dessa påståenden.

1) Att det skulle finnas höger- eller vänsterfrågor är tveksamt. Onekligen tenderar olika ideologier betona olika områden, men brott & straff (kriminalpolitik) som exempel har alla ideologier och partier åsikter om. På samma sätt kan det inte påstås att högern blivit vänster om de exempelvis pratar om välfärdspolitik.

2) Är förslag om fler poliser och hårdare straff ‘höger’? Inte nödvändigtvis. Till stor del beror det på varför åtgärderna görs och hur radikala de är. Idag är det helt uppenbart att fler poliser behövs för att de ska kunna utföra sin uppgift. Om regeringen inte satsade på polisen skulle den inte bli mer vänster, då skulle den vara oduglig.

3) Hur ska vi förstå att socialdemokraterna vill begränsa tiggeriet och inte stärka de papperslösas rättigheter? Är inte dessa positioner höger? Nja. Det råder en ideologisk förvirring hos många där de tror att politik som är snäll eller sympatisk är vänster medan politik som inte är det är höger. På ett sätt förstår jag varför förvirringen uppstår, jag har tidigare skrivit om det osympatiska i att vara höger. I korthet gynnar deras politik ofta starka grupper och missgynnar svagare. Därför kommer anklagelser om att vara höger när socialdemokraterna gör något som missgynnar en svag grupp.

Politik är dock mer än svag mot stark och låg mot hög. Socialdemokrati är ingen välgörenhetsrörelse. Den tar inte sin utgångspunkt i att alltid värna den svaga. Socialdemokrati är en teori om rättvisa och om hur ett rättvist samhälle formas. Att rättvisan oftare gynnar de svaga än tvärtom är ett resultat av teorin, inte teorins utgångspunkt.

Om den socialdemokratiska idén om rättvisa sammanfattas som ‘gör din plikt, kräv din rätt’ är socialdemokraternas fokus idag på att göra sin plikt. Detta är rätt i ett läge där regeringen bygger ut utbildningsplatser, inför ett kraftigt studiestartsstöd och gör komvux till en rättighet. Regeringens ambition är att alla ska ha möjlighet till att göra sig anställningsbara. Du ska som individ kunna kräva din rätt. Att samhället då kräver av människor att göra sin plikt är inte höger. Att införa fler poliser är inte höger, att skärpa straff mot kriminella gäng är inte höger och att anse att alla människor ska följa migrationsverkets beslut och att våra lagar och regler gäller lika för alla människor är inte höger. Regeringens historiskt stora satsningar på en jämlik skola är definitivt inte höger.

Statsministern summerade socialdemokratin bra nyligen och hur den är vänster. ”Alla ska med – men ingen ska åka snålskjuts”.