S-Filosof

Mina tankar om politik och socialdemokrati. Doktorand i filosofi på KTH. Har Aristoteles som idol, hade Göran Persson. Payam Moula.

Vilka demokratier i ‘väst’ är kvar om 30 år?

Nyligen träffade jag Anne-Marie Lindgren, 73år, för att skriva klart vårt bokkapitel. Under samtalet sa hon något som fastnade; att dagens etablerade höger är mer kapitalistisk än konservativ. Så var det inte när hon var i min ålder, då var högern nationalistisk och stod för de gamla värdena. Men polletten som trillade ner hos mig var insikten om att högern idag är mer kapitalistisk än liberal såväl som konservativ. Dagens höger är mer kapitalistisk än ideologisk.

Som filosof har försöken att förstå svenska liberaler varit en ständig källa till huvudvärk. Flera av mina favoritfilosofer verkar i den liberala traditionen. Nussbaum, Rawls, Mill, Dworkin. Det finns liberala filosofer som förespråkar en mer jämlik ekonomisk fördelning än vad jag gör. Dessa kan man som doktorand ägna många timmar åt, för att i nästa stund mötas av något klipp där Mattias Svensson påstår ”skatt är alltid stöld” (klipp finns för den som vill googla).

Varför får ”skatt är stöld” liberaler så stort utrymme i den svenska liberalismen? Varför är de så fokuserade på staten och skattenivån? Varför diskuterar de så lite frågor om rättvisa, jämställdhet, egenmakt och lika möjligheter? Varför har jag aldrig träffat en svensk liberal som är Rawlsian? För vissa liberaler försvinner människan från politiken, värderingarna kommer sekundärt. Skatt, stat och system kommer främst. Och skatt är alltid stöld. Dagens liberalism är mer kapitalistisk än ideologisk.

Hur blev det såhär? Kapitalismen är kanske den starkaste samhällsomdanande kraft som finns. Som osynliga vågor sköljer den över samhället. Varför blir jag som socialdemokrat bjuden på mingel och middagar av näringslivet? Varför ger Timbro ut böcker av Ayn Rand istället för Ralws, den viktigaste liberala filosofen de senaste 40 åren? Därför att det ligger i kapitalets intresse att bjuda mig på middag och att ge ut Ayn Rand istället för Rawls. Timbro är ingen liberal tankesmedja. Det är en kapitalistisk tankesmedja, finansierat av vinstintresset.

I Sverige har den råa kapitalismen historiskt haft begränsat genomslag, människor har genom demokratin begränsat dess påverkan. På senare tid gör den dock stora landvinningar, ta till exempel hur den får politiska partier att gå emot såväl ideologi och väljare i frågan om vinstuttag i välfärden. Det riktigt skrämmande är dock USA, Storbritannien m.fl. Den som tittar på dessa länder ser hur den råa kapitalismen dödar den liberala demokratin. I USA är det politiska systemet söndertrasat av olika ekonomiska intressen som genom lobbyism lamslår demokratin. Fördelningen av möjligheter är så orättvis, fördelningen av resurser så extrem, det politiska systemet så korrupt att landet nu har en ideologilös man med fascistiska tendenser som president. Och när folk frågar varför Brexit sker, är inte frågan egentligen varför det inte skulle ske?

När den råa kapitalismen får fäste trängs liberal rättvisa (lika möjligheter) tillbaka. Ojämlikheten skjuter i höjden. De som gynnas är företag, kapitalägare och de som tjänar allra mest. Den stora massan får det knappt bättre, vissa får det sämre, vilket vi ser i delar av västvärlden. Om människor som befinner sig i ett system inte gynnas av systemet, när orättvisan blir så uppenbar, hur länge kan systemet då överleva?

Om demokratin ska överleva måste dessa försvarare vakna. Liberaler måste förstå varför folk vänder liberal demokrati ryggen. Idag saknas den insikten och med tanke på att avsaknaden ligger i kapitalets intresse tror jag det kommer fortsätta vara så. Jag tror att vi kommer få se demokratierna avvecklas en och en för att om 30 år säga, vad hände egentligen?

 

Annonser

Ni som är emot jämställd kvotering är del av problemet

Varför existerar orättvisor? Ett svar är för att vi tillåter det. Patriarkatet är ett exempel. Det är en orättvisa så stor att den är svår att ta in. Halva befolkningen behandlas annorlunda, sämre, och på ett sätt som ibland drabbar dem extremt illa. Patriarkatet dödar och skapar sår för livet. Ändå lever skiten kvar. Varför?

Det finns saker de flesta anser att man bör göra för att nå jämställdhet, exemplevis att prata om, belysa och bekämpa könsnormer. Män bör involveras mer. Gott så, men få tror på allvar att vi kan prata bort patriarkatet. Samtidigt finns åtgärder vi vet ger effekt för ökad jämställdhet. Exempelvis individualiserad föräldraförsäkring eller att tvinga fram ekonomisk jämställdhet på andra vis (rätt till heltid, jämställda styrelser mm). Dessa åtgärder är ett steg mot att bryta det system som är patriarkatet. Problemet är att vissa anser att dessa åtgärder är att gå för långt eller att de inskränker något annat, något viktigare.

Det är här valet står. Vad anser man vara viktigast? Att ta ett ytterligare steg mot att bryta patriarkatet genom politiska reformer och/eller lagstiftning eller är det fel eftersom att annat är viktigare? Världen är komplicerad. Jag har förståelse för att i kampen för jämställdhet kommer andra värden hamna i konflikt. Men jag är så förbannad trött på att det går så långsamt och att det anses okej att prioritera ‘frihet’, ‘äganderätt’ eller något annat över jämställdhet och kvinnors rättvisa. Ni som gör det valet, ni är en del av problemet.

 

Är det moraliskt fel att flyga?

För något år sedan deltog jag som doktorand i en internationell forskarkonferens med ett stort antal miljöetiker. En av filosoferna höll ett föredrag med tesen att enskilda individers konsumtion i princip inte kan påverka klimatutsläppen. Överhuvudtaget. Alltså inte det vanliga argumentet att individens påverkan är extremt liten, tesen är att individen inte påverkar utsläppen överhuvudtaget.

Resonemanget lyder följande. Om du har tänkt flyga men väljer att avstå, kommer flyget att ställas in? Med absolut störst sannolikhet nej. Rimligen kan dom flesta av oss välja att inte flyga hela våra liv utan att en enda flygning ställs in. Samma resonemang går att tillämpa på att sluta köpa kött hos en stor matbutik. Kommer butiken köpa in mindre kött pga att du slutar? Förmodligen inte.

Jag kom att tänka på detta resonemang när jag idag läste Isobel Hadley-Kamptz text om att välja bort flyget. Frågan kan ställas, bör människor sluta flyga? I sin text skriver Isobel ”Att flyga mindre är den enskilda handling som var och en kan göra som påverkar allra mest.”. Om det vore sant skulle jag hävda att de flesta resor, särskilt inrikesresor, skulle vara fel. Tåg eller videokonferens skulle funka i många fall. Men, jag tror i grunden filosofen jag hänvisade till har rätt, att flyga eller inte flyga gör förutom i extremfall ingen skillnad alls.

Innebär detta fritt fram att flyga? Jag tycker det är ett tecken på god karaktär att känna en motvilja inför att flyga. Om man vet att ett kollektivt beteende, dvs att gruppen människor som flyger orsakar skada, är det sympatiskt och berömvärt att inte vilja vara en del av det kollektivet. Dock är det, enligt mig uppfattning, inte ett uselt beteende att unna sig en flygresa då och då.

Kollektiva problem har inte individuella lösningar. Därför anser jag att den moraliska skyldigheten ligger i att verka för en förändring som gör skillnad, dvs verka för att minska utsläppen från flyget. Detta kan göras på många sätt, antingen kan man få igenom en policy på sin arbetsplats om att ta tåg istället för flyg (kan göra skillnad i antalet flyg om det är en tillräckligt stor arbetsplats), man kan skriva en text som Isobel gör vilket kanske påverkar tillräckligt många och man kan stödja föreningar eller partier som verkar för att minska utsläppen från flyg.

Kollektiva problem har inte individuella lösningar. Jag klandrar inte den som flyger, men jag tycker den som avstår är berömvärd. Däremot är den som bekämpar kollektiva lösningar (flygskatt exempelvis) klandervärd och fler borde verka för att så många kollektiva lösningar som möjligt tas så snabbt som möjligt.

Bör socialdemokrater vara mer ödmjuka?

”Sverige är ett av världens bästa samhällen att leva i”. Så började Kinberg Batra sin presskonferens innan hon avgick. Batra har rätt. Insikten om Sveriges framgång är en viktig anledning till varför jag är socialdemokrat.

Med tanke på att det svenska samhällssystemet är världens kanske mest socialdemokratiska blir jag nyfiken när högerpolitiker hyllar det svenska samhället. Särskilt med tanke på att de ägnat hela sina politiska karriärer åt att bekämpa socialdemokratin och ändra på vår samhällsmodell i Sverige. Få saker provocerar högern så mycket som när man påpekar hur socialdemokratiskt utformat svenska samhället är.

Låt oss titta på hur högern brukar invända i sak. 1) Jag har fel, att svenska samhället är bäst har inget med socialdemokrati att göra 2) Jag är arrogant, att såssar tar åt sig äran för delar av Sveriges framgång är ett tecken på attitydsproblem. Jag har tidigare debatterat 1) med en doktorandkollega här, låt oss titta på 2).

Amanda Sokolnicki på DN är den som kanske hårdast driver linjen om att S har attitydsproblem som försvårar blocköverskridande samarbete. Hon har rätt i att samarbete kräver någon form av respekt för den man ska samarbeta med, men i sak har jag svårt för hennes resonemang av flera skäl.

1) Om samarbete ska till är det rimligen lika ansvar hos alla parter. Liberaler verkar inte inse detta, deras hållning är att S ska acceptera ”alliansen” som konstruktion och uttala eventuellt stöd till en alliansregering. Om S hade samma attityd som högern skulle det innebära att alliansen måste förhandla med hela rödgröna sidan om de vill bilda regering, alltså måste V och MP vara med. Tror ni allianspartierna skulle tycka det var ett rimligt krav från S? förmodligen inte. S gick med på DÖ, då fick Sverige två stora block. Sedan rev högern själva upp DÖ, då försvann blocken. Nu finns 8 partier. Det är vad S har att gå utefter, iden om att S ska behandla alliansen som ett block men inte tvärtom är inte konsekvent.

2) Enligt min erfarenhet ställs större krav på S att vara vänliga mot L och C än tvärtom. Varför? Återigen, ansvaret är lika. En centerpartist skrev till mig att ”det är ni som vill samarbeta, inte vi, då får ni agera därefter.” Denna linje har jag väldigt svårt för, bakom ligger ett hot, om inte S är tillräckligt snälla så kan liberaler/alliansen gå till SD. Jag vägrar att hållas som gisslan mot hotet om att annars samarbetar vi med främlingsfientliga. Tänk er om S hade den hållningen, ”Lööf skriver att vi är deras motpol tillsammans med SD, om de ska ha den inställningen kan vi gå till SD istället för mot mitten”. Den hållningen skulle göra högern förskräckta, rimligen gäller samma dem själva.

Reflektioner kring en historisk vecka i svensk politik

Vad jag trodde skulle bli en mjukstart efter semestern blev istället en av mina mest intensiva veckor. Igår fick jag tid att varva ned och reflektera.

I politiken finns målkonflikter. Det hör till politikens kärna. Ofta består konflikterna mellan olika värden eller olika grupper i samhället. En del av politiken består i att förstå målkonflikter och utifrån en trygg ideologisk grund göra avvägda val.

Den här veckan har dominerats av en annan typ av konflikter. Mina politiska motståndare valde att ta en allvarlig händelse på en myndighet och göra politisk sabotage av den. Att avsätta en minister genom missförtroendevot är som Mikael Odenberg (M) säger ”att ta till det kraftfullaste parlamentariska vapen som finns” och ska inte göras om det inte finns ”mer exceptionella omständigheter som att ministern har överskridit sina befogenheter, åsidosatt konstitutionella regler eller på annat sätt gravt misskött sig”.

Det har inte Hultqvist gjort, vilket alliansen+SD vet eftersom de vill avsätta honom pga ”förlorat förtroende”. Uttalandet är märkligt eftersom de rimligtvis inte har förtroende för några S+MP ministrar, men att avsätta regeringens kanske mest populära minister kan anses ett smart drag om politik reduceras till ett spel. På samma sätt har alliansen+SD hotat med att avsätta ministrar i höst. De upprepade nyligen att de tänker avsätta den nya infrastrukturministern Thomas Eneroth om regeringen genomför sin politik. På något sätt lyckas de inta positionen att de inte vill stoppa regeringens förslag om flygskatt men efteråt om den blir införd avsätta en helt ny minister för att regeringen genomför sin politik.

Det är uppenbart att vad alliansen+SD gör är att med alla medel sabotera för regeringen och göra maximal skada. När som helst under de tre senaste åren har de tillsammans kunna ta makten. De har inte velat. C + L har även kunnat samarbeta med regeringen. De har inte velat. Istället är deras val politiskt sabotage i hopp om att sänka regeringens förtroende fram till valet (vad de gjorde hösten 2014 när de med SD fällde regeringens budget tänker jag inte ens gå in på).

Så. Åter till veckan som har varit och målkonflikter. Det finns ytterligare en dimension i att vara politiker. Vem jobbar man ytterst för? Partiets medlemmar, väljarna eller hela befolkningen? Det är inte alltid samma sak. När jag såg alliansens presskonferens och tog in deras besked var en av många tankar att sjunka till samma nivå. Om de vill ägna sig åt politiskt sabotage så kan vi göra samma sak. Men i slutändan är det viktigaste som politiker att kunna se sig själv i spegeln med insikten om att man gjorde det som låg i människors intresse, inte sitt eget.

Många analyser de senaste dagarna har hyllat Löfven för hans ”genidrag”. Det skojas friskt om att han återigen har fintat bort alliansen. Som jag ser det finns inget beslut som hade varit bättre för Sverige än det han tog. Extraval hade gjort landet handlingsförlamat under en period och en ny talmansrunda vet ingen helt säkert hur den slutar men kan leda till att ett högerextremt parti får inflytande. Att låta Hultqvist gå hade varit ansvarslöst. Alltså blev beslutet vad det blev. Huruvida det är ett genidrag får andra bedöma, min bedömning är snarare att det är ett ordentligt självmål från Anna Kinberg Batra som inte lyckas göra mycket rätt.

Med det sagt är jag stolt över min partiledare men framför allt min statsminister. Jag är övertygad om att alliansen+SD kommer fortsätta sabotera fram till valet. Imorgon börjar en ny vecka. Förhoppningsvis får jag ägna mig åt att göra mitt jobb, ta fram idéer för hur Sverige blir ett ännu bättre land att leva i.

Det är dags att privatisera polisen

Polisen behöver bli effektivare. Regeringen har kraftigt ökat deras budget och gett dem fler verktyg, men räcker det? För att verkligen effektivisera polisen behöver vi privata alternativ i polisen.

Idag finns endast en utförare i polisen, staten. Denna koloss har nästan 30 000 anställda och är en byråkratisk maskin. Polisen skulle behöva fler entreprenörer som vill testa nya idéer och som kan utmana den gamla polisen. Människor från bolagsvärlden som har erfarenhet av att effektivisera verksamhet och ständigt förnya sig. Vi behöver helt enkelt fler företag, och religiösa organisationer, som vill bedriva polisverksamhet och skapa konkurrens för att få effektivare poliser.

Utöver det borde medborgarna ha valfrihet. Varför ska man bara kunna ringa staten om ett brott begås? Självklart ska man kunna välja den statliga polisen men varför ska vi förbjuda människor från att ringa privat polis?

Om det i framtiden visar sig att den privata polisen inte var mer effektiv och att polisföretagen tog ut skattepengar som de delade ut till ägarna istället för att anställa poliser eller höja deras löner är det rimligt att de får fortsätta med det. Alternativet att de måste använda skattepengarna till verksamhet kan ju innebära att företagen lägger ner, hur ska vi då klara oss och vad ska alla dom göra som ringer privata polisen?

Har jag lyckats övertyga dig om att företag ska få starta polisverksamhet? Förmodligen inte. Det märkliga är att i skolan, en verksamhet vi med lag tvingar unga att ta del av, så är dessa argument plötsligt starka. Eller ja, ingen annanstans i världen anses de starka men hos alliansen och SD går de hem. Så, kan någon förklara den relevanta skillnaden mellan skola och polis? Om ingen sådan identifieras bör rimligen slutsatsen dras att vinstuttagen bör förbjudas. Alternativt att polisen bör privatiseras. Men det anser väl ingen, eller?

Låt ideologierna dö

Under tiden Aristoteles undervisade lät han sina studenter göra resor för att samla in information. Allt ifrån djurarter och växter till information om hur andra människor levde och organiserade sina samhällen. Viktig kunskap menade han kommer genom erfarenhet och datainsamling, det räcker inte med att filosofera.

Denna metod använder filosofer alltför sällan. Istället för att undersöka världen så läser filosofen vad andra filosofer har skrivit och resonerar sig fram till hur världen bör vara. Den som har läst politisk filosofi kan ha upptäckt att en bok som handlar om hur människor bör leva tillsammans knappt berör människor. Istället finns avancerade och teoretiska resonemang om principer, värderingar, fördelning osv.

Den här typen av rigid systemtänkande finns hos många partier. Desto närmare ytterkanterna desto viktigare blir systemet till bekostnad för människan. För yttervänstern är fördelning och ägarstrukturen i sig målet. För högerkanten är motstånd mot skatter överordnat och vad staten/demokratin gör viktigast. Rena vänster och högerpartier har inte till stor nytta att observera världen, ett vänsterparti kommer aldrig byta position i fråga om jämlikhet eller ägande och ett tydligt högerparti kommer alltid vilja sänka skatterna, oavsett erfarenheter eller konsekvenser.

En av de viktigaste anledningarna till varför jag är socialdemokrat är för att jag älskar Sverige. Som barn och ungdom reste jag ofta till Iran och förstod att mitt liv mycket väl kunde ha utspelats där. Skulle jag vilja det? Nej. Finns det några andra länder i världen jag hellre skulle vilja födas och leva i? Knappt, och då har världen nästan 200 länder.

En viktig anledning till varför Sverige är som det är har att göra med socialdemokratins inställning till politik. Den är pragmatisk. I Sverige ska alla få goda livschanser och alla ska få tillgång till det som människor behöver för att få ett gott liv. Utbildning, sjukvård, jobb, semester, en lön att leva på osv. Målet är människans väl, politiken är medlet. Människan före systemet.

Till vänster och höger om socialdemokrati finns alltid ideologisk kritik. Att ojämlikheten är för stor, att ägandet är för skevt eller att skatterna är för höga och att staten/demokratin gör för mycket. Exemplet med skatter är talande. Det som påverkar människors liv är inte hur mycket skatt de betalar, det är vilken disponibel inkomst de har. Rimligen är det bättre för en person att ha en hög disponibel inkomst och betala hög skatt än att ha låg disponibel inkomst och betala låg skatt. Men högern bryr sig sällan om disponibel inkomst, det är inte där skon klämmer. Det handlar om systemet. Inte människan.

Om vi undersökte hur människor har det i olika länder och var det är bäst att födas och bo får vi starka bevis för att den samhällsmodell Sverige, och norden, har valt är unikt framgångsrikt. Detta faktum är i sig ett bättre argument för socialdemokrati än vad många filosofiska böcker någonsin kan åstadkomma.

 

Labour gjorde inte ett bra val, tvärtom

Många anser att valresultatet i Storbritannien var en stor framgång för Labour. Men hur mäts egentligen framgång i ett val? Jag har lyckats identifiera tre skäl hos dem som firar. 1) Labour fick 40% 2) Labour ökade kraftigt 3) I relation till Europa överpresterade Labour. Låt oss gå igenom dessa.

1) Är 40% en succé? Det är uppenbart att vilket valsystem ett land har påverkar vad som är en hög siffra. Om ett parti med det svenska valsystemet och med åtta partier i riksdagen får 40% vore det mycket högt, men är 40% i ett ”first past the post” system där det i princip finns två partier en succé? Rimligtvis nej. Exempelvis fick Clinton 48% i valet (2% mer än Trump), vilket ingen anser vara en succé. Tories som fick 42,4% men gjorde enligt Eric Rosen ”ett oerhört uselt val”. På vilket sätt är då 40% bättre?

2) ”Labour gick kraftigt fram”, men redan här finns anledning att säga stopp. Labour gjorde en stor ökning i stöd, från historiskt katastrofala 30% till 40%, men sett till mandaten är ökningen inte imponerande. Labour ökade med 30 mandat. Tony Blair ökade med 145 mandat(!) sitt första val och David Cameron med 97. Det bör även nämnas att Tories ökade med 5,5% och att de nu ökat fem val i rad, varför är inte det i så fall en framgång?

3) ”Labour presterar bättre än andra i Europa”. Återigen är det intellektuellt slappt att peka på 40% som måttstock. Låt oss istället titta på hur det brittiska valsystemet fungerar, eftersom det är ett brittiskt valresultat vi ska utvärdera. Såhär har mandatfördelningen sett ut för Labour de 15 senaste valen.

1964: 317
1966: 364
1970: 288
1974: 301
1974 (nyval): 319
1979: 269
1983: 209
1987: 229
1992: 271
1997: 418
2001: 413
2005: 355
2010: 258
2015: 232
2017: 262

Denna siffra är den enskilt viktigaste i det brittiska valsystemet, den avgör om du kan påverka samhället eller inte. Är siffran 262 en framgång? Det är långt ifrån tillräckligt för att påverka landet och inte heller särskilt bra i jämförelse med andra val.

Som jag ser det ligger det till såhär. 2015 förlorade Labour ett andra val i rad och fick historiskt låga 232 mandat. Efter detta har partiet under två år varit en sådan katastrof att motståndaren utlyser nyval för att radera partiet. Partiet gör ett bättre val än förväntat men får fortsätta på avbytarbänken. Detta ser somliga som en succé.

Tyvärr har många accepterat ett utgångsläge där 262 mandat blir en framgång. Labour förlorade ytterligare ett val och har nu endast en partiledare av de senaste sju som lyckats vinna. Jag tänker aldrig glädjas eller fira att ett socialdemokratiskt parti fortsätter i opposition. Skulle jag mot förmodan göra det hoppas jag att jag den dagen inte längre är socialdemokrat.

Folkpartiet har gett upp

Folkpartiet¹ är i djup kris. 2014 gjorde de sitt näst sämsta val någonsin och enligt SCB har de idag lägre stöd. Faktum är att de under tio år legat kring 5-6%. Orsakerna är flera och inte ämnet här. Enligt min mening har något mer allvarligt skett än deras siffror; de har gett upp.

Folkpartiet är det parti som anser sig vara Sveriges socialliberala parti. Att vara socialliberal ger i dagens politiska landskap ett guldläge. Man kan vara värdeburen, tydlig markera mot populism och extremism, samtidigt som man kritiserar partier till vänster och höger. I Kanada gjorde Justin Trudeau detta, han kritiserade det socialdemokratiska och det konservativa partiet samtidigt som han stod upp för mångfald och öppenhet. I Frankrike utnyttjade Macron samma framgångskoncept. Så, vad gör Folkpartiet?

Inte ett dugg. I Sverige har Centerpartiet utnyttjat en av de två pusselbitarna. De har stått upp för mångfald och öppenhet (i retorik, i praktiken ska M+KD säga sitt) vilket partiet tjänat på. Däremot finns det inget parti i Sverige som utnyttjar det viktigaste socialliberala partiet har; att kunna kritisera och locka över stöd från konservativa partier, i Sveriges fall M och KD. Anledningen stavas alliansen.

Alliansen är till sin konstruktion en maktallians. Giftermålet mellan liberalism och konservatism sker inte naturligt, vilket filosofer, politisk historia och den politiska realiteten efter 2014 kan intyga. Alliansen som konstruktion slår undan benet för socialliberaler, en av deras starkaste fördelar försvinner. Det är otänkbart att Trudeau eller Macron skulle nå framgång utan att kritisera sina högerpartier. På samma sätt är det otänkbart att Folkpartiet får höga siffror utan att göra detta.

Någon kanske invänder att Folkpartiet skulle förlora i stöd genom att frigöra sig från alliansen. Varför? Att frigöra sig från alliansen innebär inte att hoppa i säng med sossar. Det innebär möjligheten att stå upp för ens ideologi och politik. Att kritisera till vänster och höger. Och vad är alternativet? Att som de senaste tio åren ligga runt 5-6%? Det är inget alternativ. Det är att ge upp.

¹Eftersom ordet ‘liberalerna’ kan syfta på människor som är anhängare av ideologin liberalism använder jag Folkpartiet för att undvika missförstånd.  

Varför lurar Annie Lööf sina väljare?

Det politiska landskapet i Sverige är inte unikt, tvärtom. För att förstå Sverige och vår utveckling är det bra att titta på liknande länder. Låt oss titta på Danmark.

Danmark hade val senast 2015. Socialdemokraterna gick fram något och blev största parti, Dansk Folkeparti (deras SD fast light-version) gick kraftigt fram och blev andra största parti medan Venstre (deras moderater) backade och blev tredje största parti. Totalt fick Danmark nio partier efter valet. Känns scenariot igen? Efter valet blev en majoritetsregering  svår att bilda. Resultatet blev att Venstre, som fick under 20% i valet, bildade regering själva. Politiken skulle göras upp genom förhandlingar med Dansk Folkeparti och övriga liberala och konservativa partier. Om ni är nyfikna på vilka beslut som tas när partier som Dansk Folkeparti får inflytande är detta ett bra exempel.

Så till Sverige. Vi kan få ett valresultat som liknar det i Danmark. Därför får ‘det politiska spelet’ mycket uppmärksamhet, det är viktigt. Som jag tidigare skrivit finns endast ett sätt på vilket rasistiska partier får inflytande, att andra ger dem det. Därför är frågan enkel till liberala partier i Sverige. Om vi får ett valresultat som liknar det i Danmark, vad gör ni då? Jan Björklund har sagt nej till SD. Antingen så tänker han förhandla med S eller sitta i en S-ledd regering. Vad säger Annie Lööf? Om valresultatet blir som i Danmark, då kan hon tänka sig ha det som det blev i Danmark. En M-regering som förhandlar politik med SD. Detta eftersom hon inte vill förhandla med SD,  men hon vill inte heller sitta i en regering med S. Alltså kan hon sätta sig på läktaren och titta på medan M och SD formar Sverige.

Detta är häpnadsväckande. Annie Lööf position verkar innebära att det är lika hemskt för henne att bli minister och få inflytande i en regering om S är med som att SD är med och formar Sverige. Hennes väljare tycker valet är enkelt. Enligt SOM institutet har centerpartiets väljare en nästintill neutral syn på S medan de med marginal anser att SD är riksdagens värsta parti. Inte konstigt eftersom S och C framgångsrikt styr tillsammans i många delar av landet.

Egentligen är situationen enkel. Den har alltid varit enkel. I politiken måste man välja vilka man vill samarbeta med. För snart ett halvår sedan påpekade Viktor-Barth Kron att alla har valt; förutom C. Eller som Csaba Perlenberg påpekade häromdagen när jag frågade varför C vägrar välja och kan ge SD inflytande: ”Trams. Centern har valt alliansen”. Jo, tjena. Och Socialdemokraterna har valt egen majoritet efter nästa val.